Varför bråkar universitetets forskare och lärare för att få behålla sitt ”kollegiala styre”? Varför skall just dessa yrkesgrupper ha privilegiet att välja sin högsta chef, påverka beslut om vilka som skall anställas och ha rätt att avgöra vad som är kvalitet i forskning och undervisning? Ingen annan offentligt finansierad verksamhet kommer i närheten av ett sådant demokratiskt inflytande. Inte är det särskilt snabbfotat heller. När beslut skall fattas ”underifrån”, det vill säga diskuteras och analyseras i ”hjärtat” av det kollegiala styret, fakultetsnämnderna, så tar det tid.
Är det då inte bara att gratulera universiteten, som snart själva kan avgöra fakultetsnämndernas vara eller inte vara? I april presenterade regeringen den så kallade autonomipropositionen, som innebär en avreglering av svenska universitet och högskolor, bland annat genom en kraftig nedbantning av högskolelagen och högskoleförordningen. Vid årsskiftet skall förändringen omsättas i verklighet och ute på universitet och högskolor pågår nu arbetet med att ersätta den statliga regleringen med interna bestämmelser och regelverk och att anpassa att dessa till de förändrade förutsättningarna.
Uppsala universitets ledning har tillsatt två interna utredningar i detta syfte. Den ena utredningen, som haft att arbeta med frågor rörande organisation och beslutsstrukturer, har nu kommit. (UVF 2010/566)
Vad som föreslås är att ansvaret för utbildning och forskning, universitetets kärnverksamhet, flyttas från fakulteterna till vetenskapsområdena, som är den övergripande nivån. Det står sedan de tre vetenskapsområdena fritt att delegera detta ansvar till fakulteterna och deras styrande organ, fakultetsnämnderna.
För det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, som har fem enskilda fakulteter – teologi, juridik, språk, humaniora (historisk-filosofiska fakultet) och samhällsvetenskap – skulle detta åtminstone sett ur ett ytligt perspektiv innebära en rationalisering. I stället för att behandla frågor om forskning och utbildning i fem olika fakultetsnämnder kan de diskuteras i en enda områdesnämnd. För det teknisk-naturvetenskapliga området respektive det medicinsk-farmaceutiska området blir skillnaden betydligt mindre, eftersom dessa redan börjat rusta ner sina fakultetsorganisationer.
Det är bara ett aber. Det kollegiala styret är inget myspys som kommit till för att skapa trivsel på jobbet. Det är i stället det system som skall garantera vetenskaplig kvalitet i forskning och undervisning. Det är det system som innebär att forskare och lärare ständigt granskar och prövar varandras arbete.
På samma sätt som varje forskares publikation skall vara kritiskt granskad av kolleger skall varje anställningsärende, varje beslut rörande forskning och undervisning vara kritiskt granskat av kolleger.
Tillsammans tar forskare och lärare detta ansvar. Härav vikten av att det kollegiala systemet utövas på fakultetsnivå – speciellt vad gäller det humanistisk-samhällsvetenskapliga området. Till skillnad från Uppsala universitets andra vetenskapsområden har de fem olika fakulteterna som ingår i hum-sam-området olika vetenskapsparadigm och traditioner. Om vi vill upprätthålla den vetenskapliga kvaliteten är det därför viktigt att adekvat relevant kompetens tas i bruk när beslut rörande forskning och undervisning skall fattas. Uppsala universitets utredning tycks ha anammat autonomipropositionens okunniga och lättvindiga syn på vad som utgör vetenskaplig kompetens. Att någon har erkänd vetenskaplig kompetens i juridik betyder inte att densamma är i stånd att bedöma vad som är en lämplig rekrytering i de finskugriska språken, eller att en docent i religionshistoria kan borga för kvalitet i utbildning i nationalekonomi.
Nedmonteringen av fakultetsnämnderna är inget annat än en maktfullkomlig avlövning av ett funktionellt och beprövat system för upprätthållandet av vetenskaplig kvalitet i forskning och undervisning.
Det som för en utomstående kan verka som en simpel effektivisering är med andra ord en grundläggande förändring av universitets kollegiala styre. Illustrativt nog är förslaget också så långt ifrån en produkt av det kollegiala systemet det går att komma.
Detta är ännu ett aber. Det rör universitetets demokrati. Detta är en principiell fråga. Vi anser det minst sagt märkligt att universitetsledningen tillsätter en utredningsgrupp bestående av tjänstemän, där ingen representant för universitetets lärare och forskare över huvud taget finns med.
Ingen befattningshavare inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga området har på förhand uttryckt sin önskan om att få makten överflyttad till områdesnivå, och självklart har fakultetsnämnderna inte heller uttryckt någon önskan om att bli fråntagna sina uppgifter. Med vilken legitimitet kör en majoritet som representerar de två övriga vetenskapsområdenas förvaltningar över hum-samområdet – i en fråga som rör kvalitet i dess forskning och undervisning?
Sammantaget är förslaget både odemokratiskt och illa förankrat. Här ser vi vad som händer när de som inte är insatta i en vetenskaplig verksamhet ska fatta beslut om hur verksamheten ska bedrivas. Själva processen som ledde till förslaget är således ett ypperligt argument emot det!
Man kan spekulera länge över skälen till den föreslagna förändringen. Klart är att den är en förstärkning av linjeorganisationen i relation till det kollegiala beslutsfattandet. Utredningens argument tycks vara att det ska vara möjligt för området att delegera beslutanderätten. Det kan tyckas vara en praktisk lösning, men är en mycket farlig väg att slå in på. Kvalitet i forskning och undervisning blir beroende av goda ledare. Om vi har goda ledare, väl insatta i det kollegiala systemets innehåll och funktion, har vi inget problem. Men vad händer den dag vi inte har ledare som delar de vetenskapliga grundvärderingarna?
Vetenskapen, liksom det civila samhället i stort, kräver robusta institutionella strukturer. Fakultetsnämnderna är sådana. Låt oss behålla dem!
Ylva Hasselberg
docent, ekonomisk historia
Sharon Rider
docent, filosofi
Alexandra Waluszewski
professor, företagsekonomi
samtliga verksamma vid Centrum för Teknik- och Vetenskapsstudier
(STS-centrum) Uppsala universitet
UNT 20/9 2010