I samband miljödomstolens pågående omprövning av Arlanda flygplats miljötillstånd så hävdar flygplatsen att hela Sveriges kommunikationer hotas om flygplatsen måste följa gällande miljödirektiv.
Det finns ett enkelt svar hur denna märkliga situation uppstod: Arlandas nya bana 3 är felbyggd. Detta är ett faktum ingen i dag förnekar. Däremot står nu striden om vem som skall ta konsekvenserna.
Miljödomstolen har därför blivit ett slagfält för en härva av motstridiga politiska och ekonomiska intressen, undanflykter, lobbyister och medborgare som känner sig grundlurade av våra myndigheter.
Jag var aktiv miljöpolitiker under 90-talet och upplevde projekteringen av Arlandas bana 3. Den föreslagna placeringen av banan fick avslag baserat på oacceptabla bullerstörningar och miljökonsekvenser för närmare 30 000 boende runt flygplatsen, och att inflygningsrutterna skulle blockera stora markområden från möjligt bostadsbyggande. Samt att det säkerhetsmässigt är olämpligt att flyga in över tätbefolkade områden.
I stället för att ändra placeringen återkom Arlanda med ett förslag att banan ändå skulle byggas på samma plats, men endast användas med den kommande tekniken så kallad kurvad inflygning. Tekniken existerande visserligen inte, men skulle utvecklas och vara färdig den dag banan stod klar för användning. Det skulle tillåta både banans förslagna placering, och undvika inflygningar över befintliga tätorter och planerade bostadsområden
Förslaget var minst sagt uppseendeväckande för oss politiker, inte minst det enorma risktagandet att helt basera ett stort infrastrukturprojekt på en ännu icke existerande teknik, och dessutom när sakkunniga redan då dömde ut lösningen.
Precis som under projekttiden kan Arlanda i dag inte visa upp någon sakkunnig som kan förklara, eller ta ansvar för den monumentala felbedömningen.
Det finns tillfällen då enskildas intressen måste stå tillbaka för samhällets krav på utveckling. Medborgare kan tvingas lämna sina bostäder, mark eller acceptera att förhållanden förändras till deras nackdel i det allmännas intresse. Men när detta sker i demokratiska samhällen så föregås det av långa processer där andra alternativ övervägs, och de beslut som sen kan drabba enskilda noga skall motiveras och förklaras. Samt att man samtidigt beslutar om tydliga kompensationer till drabbade.
Processen runt Arlandas bana 3 bryter mot gällande praxis på alla dessa områden.
Det som från början var en provperiod för ”kurvad inflygning” har trots svåra bullerstörningar och miljökonsekvenser i stället genom upprepade dispenser använts till att driva reguljär trafik på Bana 3. Alla farhågor har besannats både gällande buller, men tyvärr även kring säkerhet.
2004 träffade isklumpar från ett passerande flygplan centrala Upplands Väsby med sådan kraft att de gick rakt igenom ett tak. De flesta träffade en lekplats som till all lycka var tom på barn vid tillfället.
I dag, 2013, vet vi att experterna hade rätt och Arlanda hade fel. Den kurvade inflygningen rann ut i sanden och kommer inte heller vara klar 2018 när den redan flera gånger förlängda prövotiden går ut.
Efter över 20 års respit står nu Arlanda och dess ägare oförberedda och handfallna, och hävdar nu att flygplatsens kapacitet skulle halveras om man tvingas följa det förslag man själva en gång i tiden drev igenom.
Påståendet är orimligt, och prognoserna har återigen ifrågasatts av flygexpertis som menar att Arlandas prognoser saknar realism. Ur ett samhällsperspektiv är det i stället bristen på bostäder som är det största hotet mot regionens utveckling. I juni 2013 presenterades en ny rapport från HSB och Riksbyggen att bostadsbristen kan kosta regionen upp till 660 miljarder fram till 2030.
Det finns en bevisad och allvarlig brist på bostäder och mark för expansion av bostäder i regionen, det finns däremot ingen brist på flygkapacitet. Att då blockera områden för möjligt bebyggelse och försämra livskvaliteten i existerade bostadsområden är samhällsekonomiskt vansinne.
I dag finns i stället tiotusentalstals personer som litat på tidigare miljöbeslut och bott kvar, har flyttat in, har renoverat eller har byggt bostäder där Arlanda nu kräver att få göra inflygningar.
En fungerande demokrati grundas på förtroende mellan medborgare och myndigheter, för att kunna planera arbete, boende, familj så måste den enskilde kunna lita på att beslut som påverkar dessa val är långsiktiga. Ett tydligt långsiktigt, samhällsekonomiskt och miljömässigt korrekt beslut vore därför att inte bara det gällande miljötillståndet för inflygningar behålls, utan att Arlanda flygplats snarast upphör med inflygningar till bana 3 över tättbefolkade områden.
Joakim Wohlfeil
Kristdemokraterna Upplands Väsby
4/9 201