Renässansplanen från 1640-talet med det hörnslutna Stora Torget i centrum har av många kallats Uppsalas förnämsta byggnadsminne. Här finns ett värde i köpstaden öster om ån som måste värnas och utvecklas med kunskap och insikt, borgarnas och arbetarnas Uppsala, den del av staden som allra mest explicit borde vara kommunpolitikernas stora ansvar, i motsats till miljön kring slott, kyrka och universitet på västra åsidan.
Bebyggelsen i det centrala Uppsala öster om ån är inte märkvärdig estetiskt sett, men den har en stor kvalitet i den mänskliga skalan. Gågatorna Svartbäcksgatan - Kungsängsgatan i stadskärnan har bara tre-fyra våningars höjd. Det ger ströget en vänlig atmosfär och rikligt med ljus.
Det planerade affärs- och kontorshuset i hörnet Svartbäcksgatan/Klostergatan skall enligt uppgift kunna bli 35 meter högt, en våning högre än Carolina, mitt i centrala stadskärnan. Det vittnar åter om den brist på omdöme som råder i byggnadsnämnden, som tog detaljplanen 2009. Upplandsmuseet konstaterade i sitt remissvar att ”Uppsalas karaktäristiska silhuett urholkas” och den före detta stadsbyggnadsdirektören beklagade: ”Kulturarvet, stadsvy men också sociala aspekter talar för måttfullhet i byggandet.” Förre bygglovschefen menade att ”det krävs medvetenhet och omsorg när man bygger på höjden”. Det folkpartistiska kommunalrådet med ansvar för stadsbyggnad tyckte visserligen att man kunde bygga lite högre men ”det ska ske varsamt och med respekt för karaktäristiska siktfält”. Som om inte 35 meters höjd vid Klostergatan skulle innebära vissa siktproblem.
Man får onekligen en känsla av tvådda händer och ansvarsflykt. Ändå kan ett nytt skandalhus vara på väg. Det skulle med sin höjd och volym drastiskt påverka upplevelsen av husen runt omkring, förminska dem visuellt, förrycka alla hittills gällande proportioner, förvränga och i ett slag förändra stadsbilden.
Innebär affärs- och kontorshuset på Klostergatan ett första strategiskt steg i en extrem omvandling av proportioner och topografi i den centrala stadskärnan?
Om en fastighetsägare får bygga högt vid gågatan så får väl också andra göra det. Under ett övergångsskede på ett par decennier skulle i så fall hushöjderna längs Svartbäcksgatan-Kungsängsgatan variera mellan ett par tre till åtta-nio våningar, som en ojämn tandrad. I slutskedet skulle hela gågatan bli ett enda långt, mörkt schakt.
Den beviljade detaljplanen för höghuset på Klostergatan reser en rad frågor om vem och vad det egentligen är som bestämmer över stadens och stadsbildens utveckling. Är det de ansvariga kommunpolitikerna eller några fastighetsägare och byggföretag? Är det det gemensamma samhällsintresset eller exploaterings- och vinstmaximering hos några få aktörer och intressenter? Och är det i så fall rimligt att en handfull fastighetsägare får förändra det centrala Uppsala i grunden?
I den nyligen antagna översiktsplanen, vägledande för Uppsalas utveckling under de närmaste decennierna, står att stadskärnan har en speciell och överordnad roll för kommunen, att den ses som en del av Uppsalas identitet och stadens ansikte utåt, att stadens silhuett ska vårdas och den begränsade byggnadshöjden värnas, att nya byggnader ska utformas med hänsyn till den intilliggande bebyggelsen. Om detaljplaner står på kommunens hemsida: ”För att en detaljplan ska kunna antas av byggnadsnämnden måste den stämma överens med översiktsplan, fördjupningar av översiktsplan eller program.”
I alla avseenden bryter detaljplanen för höghuset på Klostergatan både mot översiktsplanen och den samlade, övergripande målsättningen för kommunens detaljplaner. Detta är inte heller det enda fallet. Också den planerade glasbubblan kring Åhlénshuset vid Stora Torget strider mot målsättningen att ”nya tillskott i staden görs med respekt för den befintliga miljön”. Med det reflekterande och speglande glashuset kommer såväl det unika stadsrummet med korsande gator i torgets mitt som de slutna hörnens intimitet att raseras.
Retoriken blommar i planernas skrivningar men verkligheten lever sällan upp till de fina orden. I Uppsala har på senare tid ett antal byggprojekt genomförts som inte haft stöd i eller till och med varit i strid med tidigare översiktsplaner och fler planeras. Bebyggelsen i Blåsenhus, de oproportionerliga så kallade stadsvillorna i Kåbo, de planerade sjuvåningshusen i Seminarieparken, etc. Menar man inte vad man säger och skriver? Vad menar byggnadsnämnden med att gång på gång bryta med målen i såväl översiktsplanen som de övergripande målen för kommunens detaljplaner?
Dags för Uppsalaborna att gå man ur huse?
Helena Harnesk
författare, tidigare antikvarie vid Upplandsmuseet
Lars Lambert
författare och filmare
UNT 17/8 2011