Det värsta är att det de föreslår och hur de vill göra skolan bättre har stor chans att leda vidare i den negativa spiral vi är inne i och är mycket föraktfullt mot de professioner som arbetar i skolan och har en väldigt svår uppgift redan.
Den svenska skolan var inte dålig när den kommunaliserades. Det fanns kritik mot att den var för stelbent och byråkratisk, men den var inte dålig, tvärtom. Skolverkets förre generaldirektör historikern Per Thullbergh skriver att den sannolikt aldrig har varit bättre än då. Vi har aldrig haft så höga resultat både i absoluta tal och vad det gäller skolans förmåga att ta hand om alla barn, det man kallar likvärdighet som i början av 1990-talet, innan kommunalisering, målstyrning och marknadsreformer genomfördes.
Kommunaliseringen genomfördes mer på grund av socialdemokratiska kommunpolitikers önskan om mer att säga till om och allmänna decentraliseringssträvanden än av egentlig vilja att förbättra skolan. Något som Forss och Spangenberg nogsamt undviker att nämna är att den infördes under stora protester framförallt från lärarkåren som med stor precision förutspådde vad beslutet skulle leda till.
Men överföringen av lärar- och rektorstjänsterna till kommunerna var bara en del av det som var den egentliga kommunaliseringen. I samma process togs de riktade skolbidragen till kommunerna bort och bakades in i kommunbidraget så att kommunerna kunde göra vad de ville med pengarna. Man tog också bort det statliga regelverket kring skolan och införde målstyrning istället för regelstyrning. Internationella forskare menar att den här processen från en statlig centralstyrd skola till en decentraliserad och sedan marknadifieringen är ett av de mest extrema exemplen i världen på förändringar i ett lands skolsystem. I dess efterföljd kom också olyckliga pedagogiska reformer som Forss och Spangenberg beskriver korrekt om än summariskt.
Sammantaget har detta avreglerings och extrema marknadsskole-experiment lett till en kraftigt ökande segregering och minskad likvärdighet i den svenska skolan. Detta är väl belagt. Jag noterar att Forss och Spangenberg noga undviker alla siffror. Här kommer några:
Sverige är ett av få länder som sjunkit konstant i den internationella kunskapsmätningen PISA sedan 2000
Sverige är det land som sammantaget sjunker mest av alla länder i en amerikansk undersökning där man lagt ihop de internationella mätningarna
Sverige har gått från att ha en skola som var mer likvärdig än genomsnittet i OECD till att vara mindre likvärdig på alla områden utom ett mått – variation mellan skolor. Men där har variationen fördubblats och vi ligger väldigt nära genomsnittet nu.
24 procent av alla pojkar som tog PISA-testet hade inte funktionell läsförmåga
Andelen elever som får gymnasiebehörighet sjunker för varje år.
Det var noll (0) sökande till lärarutbildningarna för årskurs 7-9 i teknik, fysik, kemi, tyska mfl ämnen hösten 2013.
Det kommer att saknas 40 000 lärare om tio år enligt SKL och lärarfacken.
Lärare arbetar mer än de ska och är den akademiska yrkesgrupp som uttrycker störst otillfredsställelse med sin arbetssituation.
Det som händer är framförallt att skillnaden mellan skolor ökar och att de som inte har det så bra med sig hemifrån får allt sämre skolor på grund av decentralisering och effekter av skolpeng och skolval. Vi blir allt sämre på det som till exempel OECD menar är oerhört viktigt – att ha en bra skola för alla. Det betyder allt mer i Sverige vilka föräldrar du har.
Det har gjort att både Skolverket och Skolinspektionen gång på gång har påtalat att huvudmännen inte har tagit sitt ansvar. Nu skriver Skolverket till regeringen att de anser att skolmarknaden är ett ”genuint dilemma” och att det nu behövs ”krafttag” på nationell och lokal nivå för att återställa likvärdigheten i skolsystemet.
Finland har aldrig monterat ner sitt statliga reglemente och inte infört några marknadsmodeller i sin skola. Tvärtom slår de mycket tydligt vakt om enhetsskolan som en viktig del av deras demokratiska system. De tittar på Sverige idag och är väldigt glada över att de inte genomförde våra reformer (liksom danskar och norrmän också är).
Det är oroväckande när Forss och Spangenberg ska föreslå vad de ska göra för att förbättra skolan. De ska ”följa upp resultat och kräva förbättringar”. Här är de igång med ”the blame game” – de vill kasta skulden på lärarna och rektorerna – vad de säger är att systemet är bra – det är de som jobbar i det som gör ett dåligt jobb.
Om bara de som politiker nagelfar och ställer krav så kanske de lata lärarna och rektorerna sätter fart och gör lite nytta; är det deras budskap till skolorna i Uppsala? Då kanske de skulle läsa Studieförbundet Näringsliv och Samhälles senaste rapport som visar att förtroendet mellan rektorer och deras styrelser och nämnder är oerhört bristfälligt.
Eller Skolverkets rapport om lärares arbetsbördor eller kanske följa upp sina egna rektorers arbetsveckor? Eller kanske ta del av lite av den evidensbaserade litteratur som finns om hur man faktiskt skapar skolutveckling?
Det behövs ett tydligt statligt ansvarstagande för likvärdigheten i det svenska skolsystemet. En förändring som måste till är att det vansinniga skolpengssystemet måste reformeras, ett regelverk för klasstorlekar behöver införas, bättre arbetsförhållanden och löneläge för både rektorer och lärare i alla skolor, speciellt de som arbetar med större utmaningar samt möjlighet och system ute på de enskilda skolorna för kollegial utveckling av undervisning och verksamhet.
När Forss och Spangenberg tror att de ska göra något bättre genom att förvanska historien, blunda för hur det är och sedan ställa högre krav på en verksamhet som går på knäna på grund av system som inte ger dem det stöd de behöver – då har de hamnat långt från verkligheten och från en verklig möjlighet att förbättra för våra barn i skolan.
Per Kornhall
författare till Barnexperimentet - svensk skola i fritt fall
UNT 23/11 2013