I debattartikeln Akademin utan krisplan i UNT den 6/3 påbörjar några kollegor från Statsvetenskapliga institutionen den välbehövliga bearbetningen av den stora ledningskrisen vid Uppsala universitet. Som en av de aktörer som stöttade Eva Åkesson, men också i egenskap av professionsforskare, har jag något att säga i denna fråga.
En konstitution för Uppsala universitet är ett utmärkt förslag. Faktum är att jag själv, tillsammans med Sverker Gustavsson och Carl-Gustav Spangenberg, föreslog just detta på denna debattsida, den 25/9 2011.
I ett högskolepolitiskt klimat som innebär företagisering, linjestyrning, och en ständigt ökande betoning på konkurrens mellan ämnen, lärosäten och länder, vore det bra med en grundlag som påminner oss alla om vad ett universitet är. Att det är lärare och forskare på universitetet som är kärnan i verksamheten och som i egenskap av professionella ska fatta besluten över den. Det är också värt att påminna sig att rektor ska vara primus inter pares och inte vd eller marknadsförare av Uppsala universitet.
Men på två andra punkter har jag en annan uppfattning än författarna. Vi behöver inte rutiner för att avsätta rektorer, vi behöver ingen ”best practice” för rektorsavsättning, och jag är lite förvånad över att mina kollegor statsvetarna, som annars gör sig kända för att bekämpa new public management, föreslår något sådant.
Jag anser att vi snarare behöver beslutfattare med eget omdöme. Jag tycker också, precis som Helena Danielson, att utfallet av krisen – att rektor Eva Åkesson blir kvar – verkligen är en seger för kollegialiteten.
För att kunna göra detta påstående behöver jag tala om vad jag menar med kollegialitet. Om detta begrepp råder stor förvirring, och det har under det senaste året tenderat att bli ett slagord utan innehåll, färdigt att använda för var och en som behöver legitimitet.
Med kollegialitet menar jag två saker: 1. Att beslut fattas inom kollegialt valda organ (vilket naturligtvis förutsätter ett kollegialt valsystem) och 2. Att beslut fattas inom ramen för, som statsvetaren Stefan Björklund har uttryckt det, en ”författning för disputationen”.
Detta senare är viktigt, och innebär att vi som universitetslärare, kollegor, hanterar våra relationer kollegialt när vi fattar beslut i enlighet med våra professionella värderingar, när vi argumenterar sakligt och prövar argumenten för att göra besluten bättre. Så gör vi när vi vetenskapar, och så bör vi göra som kollegor. Det gäller att granska fakta kritiskt, göra sin egen bedömning och sedan våga stå för den. Egennytta och konkurrens om makt har väldigt lite med kollegialitet att göra. Att fatta beslut på kollegial grund är att argumentera sakligt och offentligt, och att låta, till och med uppmuntra, andra att pröva ens argument, utan behov av att vara överens. Lojalitet mot chefen eller personligt förtroende (i motsats till systemförtroende) har heller inget med kollegialitet att göra.
Om vi nu tittar på den process som ledde fram till krisen så har den ytterligt lite med kollegialt beslutsfattande att göra, och de som hävdar att avsättningsförsöket hade till syfte att värna och stärka kollegialiteten har en del att bevisa.
Ingen fakultetsnämnd och inte heller områdesnämnden på mitt eget område hade det minsta att göra med avgångskravet. Inte förrän det tekniskt-naturvetenskapliga vetenskapsområdet kollegialt och offentligt ifrågasatte sin egen vicerektor (vilket föranledde Danielsons av författarna kritiserade uttalande) blev något kollegium på minsta sätt tillfrågat om aktionen. Nu kan man visserligen säga att det helt enkelt inte är görligt att sköta en aktion mot rektor inom ramen för det kollegiala systemet. Men då ska man heller inte blanda in kollegiet i argumentationen.
Man ska inte hävda att man agerar för kollegialiteten utan säga som det är: linjecheferna (vicerektorerna) fattar beslutet för det är de som har den operativa makten.
Vill man ändå säga att linjecheferna agerade ”för kollegiets bästa”, ja då kommer vi till sakfrågan, den som författarna lite mystiskt hävdar ”djupt bekymmersamma” sakfrågan.
Och i sakfrågan är det ju så att det fortfarande inte har givits offentlighet åt ett enda rimligt sakskäl till att rektor Eva Åkesson borde avgå. Min djupt grundade misstanke är att detta är för att det helt enkelt inte finns några sådana.
Jag tror nämligen att hade de funnits så hade de också använts. Att vissa ogillar rektors personliga egenskaper räcker helt enkelt inte för att avsätta en rektor för Uppsala universitet. Detta kan tyckas konservativt, men rektorsämbetets värdighet är helt enkelt för viktig för att sådana argument ska vara giltiga.
Denna min misstanke om det ihåliga i hela den aktion som skett mot rektor, den gör mig benägen att fråga mig om avgångskravet mot rektor verkligen tillkommit inom ramen för en process där någon över huvud taget prövat sakargumenten? Eller för den delen, beslutet att dra in departementet i konflikten? Min hypotes är att så inte är fallet.
Min hypotes är att beslutet att agera mot rektor fattas inom ramen för en sluten grupp av beslutfattare, där sociala mekanismer som lojalitet och personligt förtroende snarare än ifrågasättande varit för handen. Vari ligger det kollegiala i detta?
Jag har under de senaste månaderna förfärligt många gånger hört olika människor tala om vem de litar på. ”Jag litar på den och den och därför blir mitt ställningstagande si och så.” Det har också framförts som ett argument att det är elva ”ledningspersoner” som skrivit under avgångskravet. Det hjälper inte att de är många och att de har makt om de har fel. Själv litar jag på mitt eget omdöme och jag litar på universitet som institution. Det som har hänt har snarare stärkt mig i detta än motsatsen. Därför är det faktum att Eva Åkesson nu kvarstannar på sitt ämbete en seger för kollegialiteten; en seger för det öppna och sakligt grundade ifrågasättandet. Och jag hoppas innerligt att Uppsala universitet ska gå stärkt ur detta och att vi nu alla ska få arbetsro.
Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia