Krimkrisen verkar nu ha blivit ett permanent undantagstillstånd från normalen. Ryssland ser halvön som sin egen och beter sig alltmer hotfullt mot grannländer och områden med en ryskspråkig minoritet. De ryska flygövningar som genomfördes mot Sverige förra året satte fingret på den urholkade svenska beredskapen. I ljuset av ÖB:s avslöjande om “enveckasförsvaret” kom försvarsfrågan visserligen upp på agendan, men lösningarna och det politiska ansvaret lyser fortfarande med sin frånvaro.
När nu Anders Borg (M) och Fredrik Reinfeldt (M) har öppnat upp för höjda försvarsanslag så finns det en möjlighet att Sverige på sikt kan få ett fungerande försvar. Summor i storleksordningen hundratals miljoner löser dock inte situationen på marken den närmaste tiden. Tyvärr verkar det finnas en generell ovilja att prata om hur politiken ska ge försvaret möjlighet att lösa sin uppgift att försvara landet.
Även om det inte finns något akut säkerhetshot mot Sverige i dagsläget så vet vi av erfarenhet att internationella kriser kan komma plötsligt och oväntat. Den här situationen hade inte varit så allvarlig om regeringen sökt säkerhetsgarantier på andra sätt än via territorialförsvaret. EU-medlemskapet har framhållits som en lösning, utan redogörelse för brasklappen att EU helt saknar en permanent militär samordning.
De i sammanhanget väldigt små stridsgrupperna har aldrig använts för annat än träning. Detta är förvisso till gagn för EU-ländernas respektive militär men löser inte det kollektiva säkerhetsproblemet. En annan tänkt säkerhetsgaranti har varit det gemensamma nordiska försvaret. Detta har tyvärr helt gått i stöpet då Norge avbröt både det gemensamma artilleriprojektet Archer och den nordiska incidentberedskapen – hörnstenarna i samarbetet.
Försvaret av nationen är en av statens absoluta kärnuppgifter. Att Sverige i dag inte har den förmågan är skamligt och därtill väldigt riskabelt, om en konflikt likt den i Ukraina skulle blossa upp i vårt närområde. Det är mäkta ansvarslöst av våra rikspolitiker att sticka huvudet i sanden och vägra ta denna debatt. Det går inte att förneka att Nato är det enda realistiska alternativet för ett fungerande och trovärdigt territorialförsvar. De kraftigt höjda försvarsanslag som skulle krävas för ett fullgott territorialförsvar är ingen beredd att propagera för.
Centerpartiet vill utreda Sveriges militära samarbeten. Tyvärr är det osannolikt att Försvarsberedningen kommer till någon slutsats som stödjer annat än status quo i frågan om alliansfrihetens vara eller icke vara. Vi som centerpartister är övertygade om att vi måste gå ännu längre och aktivt verka för ett Natomedlemskap.
Ytterst är Natomedlemskapet inte bara en fråga om försvaret av vårt land. Det handlar också om att vi aktivt ska ta ställning kring att stå på den fria världens sida eller inte. I dessa dagar av relativism är det svårt att hitta en mer moraliskt pressande frågeställning.
Alfred Askeljung (C), riksdagskandidat för Centerpartiet i Stockholms Stad, soldat i Nordic Battlegroup 11
Daniel Bartenius (C), sergeant vid Ledningsregementet, sergeant i FS25