En av de reformer som tydligast symboliserar ett enat Europa är de öppna gränserna mellan våra länder. Vi behöver inte längre stå i kö vid långa passkontroller på Arlanda eller köa vid ett halvdussin gränsövergångar på bilsemestern på väg till Medelhavet. Också den som inte själv reser ofta i Europa påverkas indirekt eftersom den fria rörligheten gör att våra företag lättare och mer fördelaktigt för oss konsumenter handlar avgiftsfritt över gränserna.
De öppna gränserna medför dock en rad utmaningar, inte minst på brottsbekämpningens område. Vi medborgare kan röra oss fritt mellan länderna, men detta utnyttjas dessvärre av den organiserade brottsligheten. För den politiker som på allvar vill tackla detta problem finns egentligen bara två huvudspår. Antingen förstärker man samarbetet mellan våra länders polis och åklagarmyndigheter eller så stänger man gränserna.
I land efter land växer nationalism och protektionism, och extrema politiker runt om i medlemsländerna förenas egentligen bara i sitt hat till EU och dess institutioner och retoriken går ut på att smutskasta alla oss som söker gemensamma lösningar på gemensamma problem.
För Folkpartiet är valet självklart. Gränserna i Europa ska vara öppna och polis och åklagare i Europa måste intensifiera och förstärka sitt samarbete. Vi tror dock inte att enbart samarbete mellan nationella polisstyrkor kommer att räcka för att tackla den grova organiserade brottsligheten.
Vi måste också skapa en gemensam polisstyrka som har befogenhet att arbeta operativt i hela EU.
Detta ska naturligtvis ske i samarbete med nationella polisstyrkor. För att vara tydliga med vad vi menar har vi sagt att Europa behöver en motsvarighet till det amerikanska FBI, även om liknelsen haltar, eftersom vi ännu inte är en federation.
I den här frågan finns ett märkligt gap mellan våra medborgares övertygelser och medlemsländernas vilja att vidta åtgärder på EU-nivå. Enligt MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, anser 75 procent av de tillfrågade svenskarna att bekämpning av den organiserade brottsligheten borde vara en prioritet för EU. Vote Watch’s senaste undersökning pekar på samma sak - bekämpning av den organiserade brottsligheten är den viktigaste frågan efter ekonomi och jobb. Ändå vägrar våra medlemsländer hårdnackat att ta seriösa steg mot ett samarbete som verkligen skulle kunna tackla denna brottslighet.
Trots att detta är en fråga av stor vikt har det även varit märkligt tyst från övriga politiska partier. När kommissionen nyligen föreslog att EU skulle få en särskild åklagare med det begränsade mandatet att tackla brott mot EU:s finansiella intressen, bland annat korruption och fusk med EU-bidrag, var det i Sverige bara Folkpartiet som ställde sig bakom förslaget.
Den organiserade brottsligheten handlar inte om statistik, utan om förlorade människoliv och förstörd livskvalitet för dem som faller offer. Det är inte fler tomma ord som krävs, utan konkreta pragmatiska förslag som kan bekämpa dessa förfärande brottssyndikats framfart.
Enligt siffror från en rapport av FN-organet UNODC från 2010 har uppemot 140 000 personer blivit offer för människohandel och tvingas leva under slavliknande förhållanden runt om i Europa. Det motsvarar hela befolkningen i Linköping, Västerås eller Örebro kommun. Tre fjärdedelar av denna människohandel är kopplad till sexhandeln.
De flesta svenska politiker står handfallna och levererar inte ett enda konkret förslag för att stoppa brottsligheten.
De ser på medan smuggling av människor, narkotika och vapen ödelägger människoliv runt om i EU. Detsamma gäller den organiserade ekonomiska brottslighet som slår undan benen för seriösa entreprenörer och stjäl skattemedel som skulle kunna användas till att bygga en starkare välfärd.
Man kan inte vara naiv inför de stora utmaningar som måste mötas för att få en europeisk motsvarighet till FBI på plats. Vi kommer bland annat att behöva ett antal gemensamma definitioner över vilka brott en sådan myndighet ska få ingripa vid. Dessutom måste man ta fram gemensamma regler för hur dessa poliser ska bedriva sitt arbete ute på fältet och samarbetet med de nationella polisorganisationerna måste struktureras.
Det är när vägen till målet är lång som det blir det extra viktigt med politiker som vågar ta ställning och ange en tydlig färdriktning. Det är hög tid att alla politiska partier bekänner färg och anger vilka konkreta åtgärder de vill föreslå för att på allvar kunna bekämpa den grova organiserade brottsligheten och därmed öka människors trygghet och livskvalitet.