SLUTREPLIK. Håkan Tunón, Centrum för biologisk mångfald, hävdar att jag sprider grova missuppfattningar om fårnäringens och fäbodbrukets utveckling (UNT debatt 6/11).
Han menar att fäbodbruket minskar, och jämför med dess glansdagar i slutet på 1800-talet. Det blir smått löjeveckande att hänvisa till en tidsperiod då majoriteten av svenskarna var helt beroende av jordbruks- och tamdjursnäringen.
Hade UNT publicerat även mina källhänvisningar, så hade troligen också Håkan Tunón förstått att jag refererade till de senaste 20 åren – den period då samtliga rovdjur ökat och återetablerat sig i sina ursprungliga områden och till nivåer som vi i modern tid aldrig haft.
Det finns ett antal länsstyrelserapporter som vittnar om fäbodbrukets positiva utveckling och som högst troligt är kopplad till diverse ersättningsbidrag. En slutsats är att rovdjursförekomst uppenbarligen inte är ett hinder för fäbodbrukets och fårnäringens utveckling så länge det finns bidrag. När ersättningsnivåerna minskar får vi troligen se en nedgång, oavsett rovdjursförekomst.
När det gäller rovdjursangrepp inom fäbodbruket finns en omfattande nioårig studie som Viltskadecenter 2006 tog fram till rovdjursutredningen och där det framgår att lodjur i snitt står för 1 årligt angrepp på fribetande tamdjur, varg för 2 och björn för cirka 4,5 angrepp. Som Tunón helt riktigt påpekar, redovisar VSC numera även angrepp på fribetande tamdjur i sin årliga statistik, som dessvärre indikerar att antalet angrepp ökar. Vi får dock avvakta och se fortsättningen och framför allt vilket egenansvar brukarna själva tar för att minska antalet skador. Detta går nämligen utan att ständigt kräva minskade rovdjurspopulationer.
Att fäbodbruket utför en hedrande kulturgärning råder inget tvivel om, men det är att gå över gränsen att hävda att rovdjur, framför allt varg, och fäbodbruk är oförenliga. Det är uppfattningar som tyvärr förekommer, inte minst inom Gävleborgs fäbodförening, som i olika officiella sammanhang anser att fäbodbruket skall hanteras på samma sätt som rennäringen, det vill säga vara vargfritt, och att alla rovdjur skall betraktas som fredlösa inom en radie av 5 kilometer från fäbodar. En minst sagt kontroversiell uppfattning som föranleder naturvården och den narurintresserade allmänheten att höja på ögonbrynen.
Anders Ekholm
Årsunda
UNT 29/11 2012