Under en och samma dag sjösatte regeringen två högskolepolitiska utredningar. Samtidigt öppnade Socialdemokraterna för en parlamentarisk utredning. Det är goda ambitioner, men det räcker inte. Den svenska högskolan behöver en framtidskommission.
Det var förra veckan som regeringen tillkännagav att avgående universitetskansler Lars Haikola ska utreda landets universitets och högskolors utbud av utbildningar. Senare under dagen meddelades också att Karolinska institutets tidigare rektor Harriet Wallberg Henriksson ska utreda Sveriges system för kvalitetssäkring av högre utbildning.
Det är bra att regeringen äntligen har insett att det finns ett behov av en översyn av högskolans utbildningar och utveckling.
Direktiven till utredningarna tyder också på att regeringen har övergett sin beröringsskräck för denna typ av åtgärder, vilka tidigare skulle ha avfärdats med att de inkräktar på högskolans autonomi.
Den svenska högskolan befinner sig i flera avseenden i kris. Lärosätenas intäkter täcker inte deras reella utgifter som tänkt, då anslagen beräknas på gamla antaganden om kostnadsnivåer som inte längre stämmer.
Det kritiserade systemet för utvärdering av utbildningarnas kvalitet, som har gjort att Sverige har uteslutits ur det europeiska kvalitetsutvärderingssamarbetet, är ett annat allvarligt bekymmer. Det finns även stora brister vad gäller utbildningarnas användbarhet och pedagogik.
Sammantaget är det tydligt att den högre utbildningen och forskningen står inför enorma utmaningar, men saknar förutsättningar att lösa sina uppgifter. Orsaken är att det saknas en politik som tar ansvar för problemen. De nytillsatta utredningarna har behjärtansvärda motiv. Men det räcker inte.
Att Lars Haikola och Harriet Wallberg Henriksson börjar nagelfara varsin ände av toppen på isberget kommer inte att lösa högskolans problem. Istället är risken stor att resultatet kommer att bli ännu en politisk halvmesyr. En parlamentarisk utredning för att ”se över högskolelandskapet”, vilket Ibrahim Baylan (S) öppnade för under en paneldebatt nyligen, vittnar om rätt inställning, men inte heller det kommer att vara tillräckligt. Förslaget avvisades av statssekreterare Peter Honeth (FP), än en gång med hänvisning till att ett sådant projekt skulle kränka lärosätenas autonomi.
För att en förändring ska vara möjlig krävs ett politiskt helhetsgrepp och ett nytag om akademin. Sverige har under det senaste halvseklet genomfört två stora högskolepolitiska krafttag: 70-talets högskolesatsning och högskolereformen i början av 90-talet, den så kallade Grundbulten. Dagens lärosäten arbetar fortfarande under de strukturella förutsättningar som Grundbulten skapade för över 20 år sedan. Nu är det är hög tid att politiken pekar ut riktningen för 2000-talets högskola. Det bör göras genom en framtidskommission som förutom politiska partier också ska bestå av oss studenter och andra representanter från högskolesektorn. De senaste årens reformer som har tagits fram utan en god dialog med högskolesektorn har inte löst de problem som studenter och lärosäten upplever.
Om Sverige ska bli ett modernt kunskapssamhälle som kan möta framtidens utmaningar måste akademins roll vara glasklar. För att komma dit behöver många frågor besvaras. Våra lärosäten behöver längre framförhållning och förutsägbarhet än vad som är möjligt med dagens system.
Samtidigt måste högre utbildning och forskning sluta hanteras som två skilda verksamheter. Politiken borde också bestämma sig för vilken roll landets mindre högskolor ska fylla.
Den enda vägen att gå är att etablera breda politiska överenskommelser som skyddar akademin från oseriösa vallöften och politiska infall. Det är då vi kan bygga en självständig, självsäker och verkligt autonom högskola.
Det fösta vi behöver göra är att bestämma vad vi ska ha högskolan till. Därefter kan vi tillsammans formulera en ändamålsenlig politik för akademin.En sådan överenskommelse skulle inte vara ett hot mot autonomin, snarare en förutsättning för dess existens.
Erik Arroy, ordförande Sveriges förenade studentkårer (SFS)