Den mycket tragiska händelse som inträffade på häktet i Uppsala, då en ung man tog sitt liv i början av februari i år, efter ett drygt tre månaders långt frihetsberövande, aktualiserar några angelägna rättsliga frågor.
En fråga är om en person som är misstänkt för ett brott skall hållas inlåst och isolerad på ett häkte, med restriktioner och utan kontakt med omvärlden.
Detta är närmast en praktisk fråga som tar fasta på förhållandena på häktet och i viss mån även på bedrivandet av en ändamålsenlig polisutredning men naturligtvis skall en frihetsberövad person inte kunna ta livet av sig på ett bevakat häkte.
En annan fråga, som är mer komplicerad, avser det svenska rättssystemets principiella utformning varigenom en misstänkt person utan att vara dömd för brott kan frihetsberövas genom häktning under ibland långa tider.
För att kunna häktas för ett lite allvarligare brott måste en särskild häktningsgrund föreligga, om inte det rör sig om så kallad obligatorisk häktning, det vill säga om inte minst två års fängelse kan följa på brottet. I det aktuella fallet på häktet i Uppsala ansågs den unga mannen i frihet endast kunna påverka eller på annat sätt obstruera polisutredningen. Som enda särskild häktningsgrund åberopades således så kallad kollusionsfara, inte exempelvis risk för återfall i brott eller flyktfara.
För brottet var för övrigt inte stadgat fängelse minst två år, varför någon obligatorisk häktning inte förelåg.
Efter att mannen varit i häktad i tre månader var polisutredningen i målet i mer eller mindre färdigt skick. Målsägandena och möjliga vittnen hade hörts slutligt och den tekniska utredningen var klar. Trots detta ansåg åklagare och domstol att den unga mannen kunde påverka polisutredningen negativt, ett antagande som hans försvar kraftigt tillbakavisade.
Det är för övrigt kriminellt att försöka påverka vittnen och andra genom brottet övergrepp i rättssak, vilket i sig är starkt brottsåterhållande.
Att hålla mannen, som var ostraffad och aldrig tidigare frihetsberövad, inlåst och isolerad fyllde således de facto ingen vettig funktion.
Det var endast destruktivt och nedbrytande. Det måste mot den bakgrunden ifrågasättas om långa för individen starkt nedbrytande häktningstider, då relevanta utredningar är färdigställda och endast rättegången återstår, fortsättningsvis skall få förekomma i den omfattning som sker i dag.
Den unge mannens liv hade med stor sannolikhet inte behövt ändas på detta sorgliga och för hans anhöriga katastrofala sätt om han tillåtits avvakta rättegången och domstolens prövning av hans skuld i frihet, en linje som hans försvar bestämt förespråkade.
Olle Hancock, advokat