Universitetsrektorerna Eva Åkesson och Per Eriksson och universitetskansler Lars Haikola har nyligen haft en offentlig debatt om det svenska kvalitetsutvärderingssystemet.
Lars Haikola hävdar åter att den svenska utvärderingsmetoden är ”rättvisande” (SvD Brännpunkt 25/9). Vi har hört det förut. Det var inte sannare då.
Vi finner 13 felaktiga alternativt anmärkningsvärda uttalanden i artikeln. Av utrymmesskäl kommenterar vi här fem:
”Den mest omfattande utvärderingen av svensk högskoleutbildning pågår … vi utvärderar all utbildning som leder till examen”.
Nej, det är den minst omfattande (men dyraste) som använts i Sverige sedan vi började utvärdera högskoleutbildningar på 90-talet. Tidigare system har innefattat fler delar (exempelvis både lärosätes- och ämnesutvärderingar) och avsett alla nivåer inklusive forskarutbildningarna.
Haikolas system utvärderar bara utbildningar där ett examensarbete görs. Alla tvååriga utbildningar, yrkeslärarutbildningen och all forskarutbildning (samtliga leder till examen) samt en mängd fristående kurser utesluts därför.
Kritiken av systemet har varit monumental från första början. En mängd rapporter och exempel visar både på stort missnöje och hur systemet inte fungerar (se http://kvalitetsutvardering.wordpress.com/). Att Haikola begär att vi ska tro honom på hans ord att systemet ”fungerar och är rättvisande” är ett hån mot alla vetenskapliga krav vi är vana vid.
Det är också anmärkningsvärt att han låter denna information passera till årets budgetproposition som därmed vilseleder Sveriges riksdag.
”Systemet driver … kvaliteten…”
Ännu ett löst påstående utan belägg. Det som driver utvecklingen är de självvärderingar som institutionerna skriver. Självvärderingar (beskrivningar av utbildningens förutsättningar och processer) används alltid i denna typ av utvärderingar. Inget som särskiljer detta system från andra, alltså. Mer än att förutsättningar och processer enligt riksdagsbeslut inte bör ligga till grund för beslut i denna resultatmodell. Vilket nu ändå görs och då helt i avsaknad av bedömningskriterier.
Referenser görs till ”ENQA:s utvärderingsideologi”. (ENQA = the European Association for Quality Assurance in Higher Education.)
Fel igen. Det är European Standards and Guidelines (ESG), det vill säga de kriterier som Europas utbildningsministrar beslutat om, som används vid granskningar av de nationella systemen, oavsett vem som granskar. Haikolas system uppfyller endast tre av 14 kriterier.
I Haikolas replik framgår att systemet övergår mer och mer till (helt ostrukturerade) process utvärderingar. Detta är allvarligt. En myndighetschef har inga mandat att frångå riksdagsbeslut hur tokiga de än är.
Beslutstexten i propositionen från juni 2010 lyder ”Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att resurser för utbildning på grundnivå och avancerad nivå ska fördelas även på grundval av kvalitetsutvärderingar av utbildningars resultat ”. Där anges även tydligt att ”utbildningarnas planering och genomförande” (det vill säga förutsättningar och processer) inte bör finnas i utvärderingarna. Om denna grundprincip ska förändras måste riksdagen vidtalas.
Okunnigheten kombinerad med självsvåldet i relation till beslut fattade av Sveriges riksdag är anmärkningsvärd. Myndighetens ageranden måste nu granskas samtidigt som samtliga de omdömen som resulterat i betyget Bristande kvalitet omedelbart bör rivas upp.
Lena Adamson
docent och expert i högre utbildningsfrågor för Europarådet
Anders Flodström
professor och utbildningsdirector för EIT ICTLabs
UNT 17/10 2013