Tio år har gått sedan Sverige i en folkomröstning sade nej till att byta kronan mot euron. Det var ett klokt beslut, och de flesta, även många av dem som då röstade Ja, verkar idag nöjda med att Sverige behöll kronan och makten över penningpolitiken.
Det sorgliga är att euron inte motsvarade förväntningarna. Den gemensamma valutan skulle underlätta handeln, befrämja välstånd och integrationen inom Europa. I dag kan vi i stället se att euron är en broms för den ekonomiska tillväxten, att den sociala situationen i Sydeuropa närmar sig kokpunkten och att det uppstått nya motsättningar mellan länder i Europa. Hur kunde det gå så fel?
Enligt den dominerande uppfattningen i politiska kretsar i Bryssel, Frankfurt och Stockholm är grundproblemet att medlemsländerna inte följde regelverket för skuldsättning och budgetunderskott. Men även om denna förklaring har viss bäring på länder som Grekland och Italien, är det inte en generell förklaring till krisen. Flera av de hårdast krisdrabbade länderna – i synnerhet Spanien och Irland – uppvisade till och med 2007 överskott i de offentliga finanserna. Statsskuldskriserna är generellt sett en effekt av eurokrisen – inte dess orsak.
I stället måste eurokrisens orsaker sökas på annat håll – närmare bestämt i mekanismer som skapas av den gemensamma valutan. En gemensam valuta innebär en gemensam styrränta. Det kan passa alla länder endast om de utvecklas ungefär likformigt vad gäller inflation, lönetillväxt och produktivitetstillväxt. Men eftersom Europa inte ser ut så kan en och samma ränta samtidigt kyla ner vissa ekonomier – som egentligen behöver stimuleras – och elda på andra ekonomier – som egentligen behöver kylas ner.
Det var vad som hände i eurozonen. Den gemensamma räntan var under långa perioder för hög för Tyskland, vars arbetslöshet ökade till historiskt höga nivåer, och tryckte ner landets lönetillväxt. Samtidigt var den för låg för Irland och Spanien där inflationen ökade och fastighetsbubblor växte. Detta ledde i sin tur till att Tysklands konkurrenskraft steg samtidigt som Spaniens och Irlands konkurrenskraft föll. Effekten blev att Tyskland byggde upp stora överskott i utrikeshandeln, samtidigt som stora underskott genererades i södra Europa. Det är denna obalans som är kärnan i eurokrisen.
Men politikerna agerar som om det vore en statsskuldskris och lägger bördan på södra Europa – och därför påtvingas dessa länder drakoniska lånevillkor. För en obalanskris ligger dock ansvaret på eurosystemet som helhet.
Problemet skulle kunna hanteras genom ökade löner i Tyskland, vilket skulle öka efterfrågan på exportvaror från södra Europa. Detta skulle öppna en expansiv väg ut ur krisen. Det är en lösning som är effektivare och mer moraliskt riktig än den svältkurspolitik som nu påtvingas de krisdrabbade länderna.
Tongivande kretsar, framförallt i Tyskland, är emellertid inte villiga till en sådan lösning och utan en grundlig reform av valutaunionen är det sannolikt att vi i framtiden kommer att få se liknande problem igen. Risken ökar om fler länder, speciellt i Östeuropa, inför euron.
Skälet är den tendens för fattiga länder att växa snabbare än rika länder som brukar benämnas ”catch-up”. Denna process leder nämligen samtidigt till högre inflationstakt i snabbväxande länder, det kan liknas vid en kapplöpning mellan inflation och produktivitetstillväxt.
Under 1900-talets sista fjärdedel skedde en snabb utjämning av inkomstnivåerna i Västeuropa genom att länder som Finland, Irland, Spanien, Portugal och Grekland kom i kapp eller närmade sig de rikaste, trots en högre inflation. En del av förklaringen till att detta var möjligt ligger i att de hade egna valutor som föll i värde mot dollar och tyska mark, vilket neutraliserade inflationens inverkan på deras konkurrenskraft. För de länder som infört euron försvinner denna möjlighet.
Det är därför inte förvånande att Grekland, Italien, Spanien och Portugal, vilka för tio år sedan uppnått 83 procent av medianinkomsten bland euro-12-länderna, nu har sjunkit tillbaka till 73 procent av medianinkomsten.
Kunde inte ekonomerna förutse denna utveckling och få politikerna på andra tankar? En del förutsåg problemen, men som i så många sammanhang domineras det ekonomiska tänkandet av vissa paradigm som ensidigt fokuserar på vissa aspekter och blundar för andra.
Ett stort problem idag är att de lösningar som skisseras handlar om att gå vidare från en valutaunion till en fiskal union där också skatter och offentliga utgifter bestäms av EU. Frånsett att ett sådant projekt knappast kommer att fungera så saknar det folklig förankring och demokratisk legitimitet. Drömmen om ett fredligt och socialt Europa riskerar i stället att leda tillfolkliga uppror och mellanstatliga konflikter.
Jonas Ljungberg
professor i ekonomisk historia i Lund och var 2003 redaktör för boken Eurons pris, en antologi med bidrag från europeiska forskare (på engelska hos Palgravemacmillan 2004)
Tony Johansson
doktorand i ekonomisk historia i Lund och var 2003 kanslichef hos Socialdemokrater mot EMU
UNT 13/9 2013