Sjukdomar som sprids via djur och natur ökar i betydelse, inte bara i avlägsna utvecklingsländer utan även i Sverige.
Mer än 70 procent av de smittsamma sjukdomar som drabbar människan kan smitta mellan djur och människor, så kallade zoonoser. Västeuropas höga befolkningstäthet och intensiva, storskaliga djurhållning ger ökad risk för utbrott av nya allvarliga sjukdomar.
I dag saknar vi mycket kunskap om hur klimatförändring, miljöförstöring, ändrad markanvändning och andra miljöhändelser påverkar förekomst och spridning av smittsamma sjukdomar. Mer kunskap ökar chansen att lyckas med förebyggande åtgärder och till effektiv hantering av ett ”skarpt läge”, såsom när smitta sprids i ett grannland.
Många smittämnen har korta generationsintervall och kan därför snabbt anpassa sina egenskaper till nya förutsättningar i miljön, till exempel genom att spridas på nya sätt.
Utbredningen av smittbärare, vektorer, som stickmyggor, svidknott, fästingar och smågnagare kan gynnas av klimatförändringen.
Ändrad förekomst av inhemska vektorburna zoonoser kan ses, till exempel borrelios som sprids med fästingar och leptospiros som sprids med gnagare och via miljön. Forskarvärlden är i stort enig om att ett förändrat klimat ger en allmänt ökad risk för många smittsamma sjukdomar och OIE, världsorganisationen för djurhälsa, varnar för följderna av klimatförändringen. Vatten är också en viktig smittväg, vid översvämning eller skyfall kan zoonotiska mag-tarmsmittor tillföras vattentäkter och dricksvatten.
West Nile- och Rift Valley-feber är myggburna virussjukdomar som kan orsaka hjärninflammation och dödsfall hos både människor och djur. Under år 2010 sågs det geografiskt mest spridda utbrottet hittills i Europa av West Nile-feber, med fall från Portugal till Ryssland.
Rift Valley-feber sprider sig utanför Afrika och har påvisats i Saudiarabien och Jemen. Flera myggarter som kan sprida viruset är allmänt spridda i Europa och Sverige.
Leishmanios är en zoonos som angriper kroppens inre organ. Sandmygg som kan bära parasiten har spridit sig norrut från medelhavsområdet och finns nu i södra Tyskland.
I utländska studier, Klimat och Sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) och Djursmittsutredningen (SOU 2010:106) har bland andra dessa tre sjukdomar utpekats som ”klimatkänsliga”.
Vid vinterns cryptosporidiosutbrott i Östersund insjuknade över 12 000 personer, och även saneringen av vattenledningarna blev kostsam. Den i landet nyligen påvisade dvärgbandmasken hos räv kräver livslång medicinsk behandling av en smittad person, kostnaden per fall beräknas till cirka 3 miljoner kronor. Förebyggande avmaskning av hundar i riskområden beräknas till cirka 500 kronor per hund och år. Många andra kostnader tillkommer för att hantera smittrisken.
År 2008 drabbades en halländsk mjölkgård av mjältbrand, en sjukdom som kan spridas med långlivade bakteriesporer i naturen. Mjältbrand är en allvarlig zoonos som bekämpas strikt. Jordbruksverket har betalat cirka 60 miljoner kronor till gården, laboratoriet och destruktionsanläggningen, dessutom tillkommer andra bekämpningskostnader.
Oväntade händelser är svåra att förbereda sig för, inte minst gäller det sjukdomsutbrott. Virussjukdomen blåtunga drabbar idisslare hårt, tidigare har den begränsats till främst Afrika. Ett svenskt blåtungeutbrott sågs som fullkomligt osannolikt bara några år innan 2008, då denna exotiska sjukdom dök upp här. Smittbärande svidknott blåste in från Danmark och smittspridning möjliggjordes i Sverige genom en lång varm sommar med ovanligt täta populationer av svidknott. Vaccination av djuren kostade cirka 200 miljoner kronor och utbrottet orsakade djurhållningen stora problem. Exempelvis fick djur inte flyttas. För miljöspridda sjukdomar räcker det inte med kunskap från utlandet, naturen ger lokala förutsättningar. När blåtunga spreds i Nordeuropa så var det med en ny virustyp och en ny svidknottsart, jämfört med utbrott på andra platser.
Regeringen gav förra året Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och SVA i uppdrag att föreslå hur utvecklingen hos smittsamma sjukdomar med fokus på klimatförändringen skulle följas och analyseras. En slutrapport lämnades 1 april.
I den togs upp betydelsen av ett utvecklat samarbete inom området, både mellan myndigheterna och mellan olika experter som biologer, läkare, veterinärer, insektsforskare med flera. Fortsatt och intensifierat arbete med att bättre förstå hur smittspridning påverkas av klimat- och miljöförändringen poängterades. Det är svårt att förbereda sig för något som inte har hänt, men ju mer vi förstår av klimatrelaterade förändringar, desto bättre kan vi anpassa oss till en förändrad miljö och minska risken för folk- och djurhälsa. Det är också i hög grad samhällsekonomiskt gynnsamt att med förebyggande åtgärder förhindra sjukdomsutbrott. Ökad kunskap och förståelse hos myndigheter men också hos djurhållare, jägare, fågelskådare och andra som vistas i naturen ökar möjligheten att förebygga men också till tidig upptäckt och framgångsrik bekämpning av en smitta.
Vi behöver agera nu – men samtidigt ha ett långsiktigt perspektiv. SVA har under tre år byggt upp ett klimatcentrum med bred kompetens för att kunna hantera dessa frågor. Detta centrum är enligt slutrapporten en unik nationell resurs för ökad förståelse för sambanden mellan smittsamma sjukdomar, klimat och miljö.
SVA ser det som angeläget att förslagen i rapporten till regeringen kan realiseras. Att medverka till att minska de sjukdomshot och risker som ett förändrat klimat medför är en viktig myndighetsuppgift för SVA och dess klimatcentrum.
Ann Albihn
veterinär, docent
Anders Lindström
entomolog, fil dr
båda vid Statens veterinärmedicinska anstalt SVA
UNT 6/5 2011