Landstingens oförmåga att skjuta till de medel som behövs för att fylla sjukvårdens behov har förbisetts alldeles för länge. I stället har populistiska, och dessvärre ogenomtänkta, förslag om utökade grundutbildningsplatser blivit ett slags politiskt mantra för att stävja frustrationen i hälsocentralernas väntrum.
I DN (25/7) menar Åsa Welander att Sverige inte utbildar tillräckligt många läkare för att möta vårdens behov, på basis av att mer än hälften av de läkarlegitimationer som Socialstyrelsen utfärdar ges till personer med utbildning utanför Sverige. Korrelationen mellan antalet läkarstudenter som studerar utomlands och framtidens faktiska arbetsmarknad är emellertid tveksam. Yrkets attraktivitet har naturligtvis betydelse i sammanhanget och man kan ponera att den utbredda uppfattningen om Sveriges exponentiellt ökande läkarbehov skulle kunna övertyga den som står i valet och kvalet om läkaryrket verkligen är en investering i framtiden.
Det är dock ingen rättighet att bli läkare och Sverige kan omöjligt på ett kvalitetssäkert sätt utbilda alla med läkardrömmar; än mindre förse dessa med jobb i framtiden. Så länge yrket är någorlunda tilldragande och lockar de bäst presterande gymnasieeleverna så kommer det att finnas de som, efter bortgallring i den svenska antagningsprocessen, ändå är beredda att åka utomlands för att själva finansiera sin drömutbildning.
Ett nygammalt argument i debatten om utbildningsplatser gör gällande att Sverige beter sig osolidariskt gentemot övriga EU-länder. Detta bygger delvis på en utbredd missuppfattning om att de svenska medicinstudenterna skulle utmanövrera de inhemska läkarstudenterna från utländska läkarutbildningar. De svenska medicinstudenterna läser dock många gånger på särskilda program utformade specifikt för internationella studenter och är snarast en tillgång för lärosätena.
Redan 2008 kunde man läsa i Fokus (23/10, 2008) om läkarstudenter som sökt sig utomlands. I rumänska Cluj-Napoca talade dåvarande prorektor Sorin Dudea sig varm om de fördelar som de internationella studenterna förde med sig såväl direkt som indirekt och om hur skolan genom strategiska marknadsföringssatsningar ökat sin rekrytering av svenska studenter. De internationella studenterna bidrar till att synliggöra universitetet utomlands, men de är också en viktig inkomstkälla för universitetet i och med att de betalar en ansenlig terminsavgift.
Vi måste säkerställa att våra inhemskt utbildade läkare får en högkvalitativ utbildning, men det är också viktigt att våra medicinstudenter utomlands tas omhand och likt våra svenska studenter, ges optimala möjligheter för integrering i det svenska sjukvårdssystemet. Det bör poängteras att utbildningarna utomlands håller hög kvalitet med höga prestationskrav, men sjukvårdens uppbyggnad varierar naturligtvis mellan olika länder. Här skulle en gemensam introduktionstjänst inom ramarna för specialisttjänstgöring (ST) kunna vara ett vinnande koncept för framtiden.
Om Sverige raskt skulle bygga ut sin läkarutbildning för att bli självförsörjande på läkare skulle detta sannolikt medföra negativa konsekvenser. Peter Honeth, statssekreterare vid utbildningsdepartementet, inser (DN 25/7) att en alltför snabb utbyggnad av de svenska läkarprogrammen skulle äventyra kvaliteten. MSF:s enkätundersökningar bekräftar att detta är en väl underbyggd observation. Det är trångt på undervisningsklinikerna och varken patientunderlag eller handledare skulle räcka till. Praktisk erfarenhet, handledning och återkoppling utgör tillsammans med den teoretiska kunskapsbasen oundgängliga förutsättningar för en någorlunda självständig läkargärning.
Det ligger även nära till hands att misstänka att läkaryrket skulle löpa stor risk att urholkas med efterföljande svårigheter att rekrytera de bästa studenterna. Vårt utbildningsväsen brottas i dag med detta spörsmål sedan läraryrket förlorat status och därmed mycket av sin attraktionskraft, och politikerna gnuggar sina geniknölar för att förstå hur den svenska skolan ska återta en ledande position i internationella jämförelser. Låt oss dra lärdom av detta och undvika en repris inom sjukvårdssektorn.
Hur ska då Sverige gå tillväga för att säkra sin tillgång av duktig sjukvårdspersonal? Ett första steg är att säkerställa att en läkare har möjlighet att bli specialist inom 12 år efter påbörjad grundutbildning. För detta krävs en snabbfil utan de stickspår som många läkare fastnar i när antalet utbildningstjänster (AT, ST) underskrider arbetsmarknadens behov.
I UNT (14/6) ”Garantera lärarstudenten ett introduktionsår” kritiserar Gustaf Fridolin (språkrör för Miljöpartiet) och Freddy Grip (ordförande, LR stud) regeringens oförmåga att tillvarata de nyutexaminerade lärarna i tider av lärarkris. Endast 60 % av de nyutexaminerade lärarna har erbjudits ett introduktionsår och Miljöpartiet anser att alla nya lärare ska garanteras plats på ett introduktionsår. Men det är inte bara lärare som väntar på introduktionstjänster. Enligt den ATranking som Sveriges Yngre Läkares Förening sammanställde 2012 var genomsnittlig väntetid för läkares allmäntjänstgöring (AT) 8,7 månader sett över hela landet.
Det är hög tid att våra politiker uppmärksammar denna flaskhals och tar till konkreta åtgärder för att säkerställa att läkare så snart som möjligt kan påbörja sin specialisttjänstgöring och därmed avhjälpa den läkarbrist som så ofta påtalas!
Emma Furberg
Ordförande Medicine Studerandes Förbund