Det är nu 50 år sedan Förenta Nationernas andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog en våldsam död. Historiskt sett anses han vara den mest framstående generalsekreterare FN hittills haft. ?Mer general än sekreterare?, var ett vanligt omdöme på hans tid. Den svenske ämbetsmannen var en normsättande internationell tjänsteman som styrde organisationen genom kalla krigets stormiga vatten och när förändringens vindar blåste över den afrikanska kontinenten.
1954, efter ett år i tjänst, konstaterade Hammarskjöld att det uttryck som sa att Förenta Nationerna inte bildades ?för att ta oss till himlen, utan för att rädda oss från helvetet? sammanfattade den rätta attityden. Tyvärr har alltför lite förändrats sedan dess och uttrycket är fortfarande giltigt.
Ett halvt sekel efter hans död är skepsisen mot FN utbredd. FN röner sällan uppskattning för vad som åstadkommits, utan kritiseras för sina brister och misslyckanden. De konventioner, resolutioner och deklarationer som antagits av FN genom de mer än 60 år som organisationen existerat visar på en klyfta mellan de definierade normerna och den sociala och politiska verkligheten. Men skulle dagens värld vara bättre utan den sortens ramverk? Skulle vi ha det bättre utan FN?
Särskilt länderna i det så kallade Globala Södern, som gärna kritiserar de internationella institutionerna för att agera i stormakternas intressen, bör tänka på att vår värld skulle vara ännu mera problemfylld utan den begränsade makt som FN ändå besitter. FN-organ och särskilda sändebud, som för första gången introducerades av Hammarskjöld som hans personliga utsända, spelade en konstruktiv roll i medlingen för att få ett slut på konflikter. Många befrielsekamper skulle ha tagit längre tid, eller hade kanske inte lyckats alls, om det inte varit för den globala arena som FN skapade.
Dessutom introducerade Hammarskjöld de fredsbevarande styrkorna. Detta gjorde han mot alla odds när han tog itu med den Suez-krisen 1956. 1960 vidtog han kraftfulla åtgärder under ett uppdrag i Kongo. Icke desto mindre misslyckades Hammarskjölds ansträngningar. Han dog under småtimmarna den 18 september 1961, nära vraket av det plan som störtat före landningen i Ndola, en stad i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) vid gränsen till Kongo (dagens Demokratiska Republiken Kongo). Ingen av de 15 medlemmarna i hans sällskap eller besättningen överlevde. Orsaken till kraschen är fortfarande föremål för spekulationer.
Kongo föll offer för envåldsstyre och fortsatte plågas av våld. Sedan 1990-talet har miljoner människor mist livet i inbördeskrig och ytterligare miljoner har fått sin fysiska och psykiska hälsa förstörd. Värst plågade är kvinnor och barn, inte minst av milismän som inte skyr systematisk våldtäkt och andra grymheter.
Även om FN inte kan förhindra alla katastrofer så klarar organisationen många av de utmaningar den ställs inför. Säkerhetsrådets resolution 1325 från oktober 2000 lade grunden för en ny hållning i gender-frågor och resolution 1960 från december 2010 satte nya normer för att hantera systematiskt sexuellt våld i militära konflikter. Det borde vara en ledstjärna för mänskligheten och en referenspunkt för att mäta effektiviteten och den lagliga och moraliska vikten hos världsorganisationen.
Säkerhetsrådets resolutioner som antogs i december 2010 och i februari och mars 2011, handlar om Elfenbenskusten och Libyen. De har verkligen gjort skillnad i dessa länder. I det långa loppet kan de visa sig normsättande vad gäller det internationella samfundets ansvar för att skydda befolkningen mot mordiska regeringar. Det är sant att båda fallen är ovanliga och medför en risk för ensidig och opportunistisk exploatering driven av en strävan till dominans. Det är ännu för tidigt att döma hur effektiva FN-sanktionerade militära interventioner är för att stoppa diktatorers oacceptabla brott mot grundläggande regelverk. Förövarna i fråga hänvisar ofta till nationell suveränitet, men det har blivit tydligt att denna princip inte ger dem rätten att slakta sitt eget folk.
I ljuset av avskräckande globala utmaningar är FN ett viktigt instrument för globalt ledarskap. FN överbryggar världsordningen, som i stort sett bygger på bi- och multilaterala relationer. De största hoten mot människans överlevnad ? klimatförändringarna, brist på livsmedel och krig för att bara nämna tre ? bryr sig föga om nationsgränser.
Man kan bara spekulera kring vilka åtgärder Hammarskjöld skulle ha vidtagit för att hantera utmaningarna på miljöområdet, internationell terrorism och andra företeelser som var okända på hans tid. Han skulle säkerligen ha tagit sig an frågorna på sitt eget sätt, grundat på hans benägenhet att söka dialog i stället för polarisering, hans djupa kärlek till natur, kultur och religion.
I ett tal om Afrika, Asien och Väst, som han höll vid Lunds Universitet den 4 maj 1959, sa Hammarskjöld: ?Den organisation som jag representerar ... är grundad på en filosofi om solidaritet.? Empati och integritet var andra värden som han stod för och levde efter. Han skapade en moralisk kompass som vägledning för internationella tjänstemän och satte på så sätt den standard som fortfarande utgör måttstocken efter vilken FN och dess ledare mäts.
Som den kosmopolitiske svensk han var, trodde Hammarskjöld på en internationell förvaltning självständig från mäktiga intressen. Enligt Hammarskjölds sätt att se det måste FN tala för dem vars röster annars inte skulle höras eller bli ignorerade. Arvet efter Hammarskjöld lever kvar ? inte minst genom att FN fortsätter att formulera, anta och genomföra normativa ramverk för att främja och skydda mänskliga rättigheter. Självklart räcker det inte för att rädda oss från helvetet. Men helvetet blir väldigt mycket påtagligare i frånvaron av sådana ramverk.
Nej, FN är inte perfekt, och inte heller har det gjort världen perfekt. Däremot har det förändrat världen till det bättre ? och fortsätter att göra det.
Henning Melber
förestår Hammarskjöldfonden i Uppsala
UNT 16/9 2011
(översättning från engelska: Karin Andersson Schiebe)