De senaste månaderna har tusentals syrier fått sätta livet till som en följd av Assadregimens krig mot sina egna medborgare. I dagarna möts vi av beskedet att västerländska journalister på plats för att rapportera om illdåden också fallit offer. Konflikten väcker på nytt den mycket svåra frågan om interventionismens förutsättningar.
För tio år sedan lanserade ICISS-kommissionen (International Commission on Intervention and State Sovereignty) principen om "skyldighet att skydda”. Kommissionens rapport tillkom mot bakgrund av de trauman som folkmorden och det utbredda våldet i länder som Rwanda, Kosovo, Bosnien och Somalia inneburit.
Rapporten inskärpte att den mänskliga säkerhetens odelbarhet, vilken inkluderar de mänskliga rättigheterna och människovärde, är ett grundläggande mål för dagens institutioner och den definierade suveränitet som ansvar. Detta är förmodligen FN:s mest dramatiska förnyelse på senare tid. "Skyldighet att skydda” antogs i princip vid den hittills största sammankomsten av statschefer, FN:s World Summit 2005.
Efter en debatt i FN:s generalförsamling beslöt en majoritet av stater att anta dessa principer i juli 2009. Skiftet från icke-ingripande till icke-likgiltighet ansågs som ett betydande bidrag till den globala dagordningens frågor.
Från och med nu ifrågasattes statssuveränitetens centrala principer. Flertalet FN-medlemmar som antog principerna gjorde det som svar på generalsekreterare Ban Ki-moons uppmaning att staterna "måste stå emot dem som försöker förvandla våra gemensamma ansträngningar för att betvinga de värsta illdåden i mänsklighetens historia till en fråga om ideologi, geografi eller ekonomi”.
Doktrinen om "Skyldighet att skydda” innebär en normativ förändring. Den slår fast att suveränitet inte ger rätt att döda.
Denna ädla hållning löser dock inte den knäckfråga som denna solidaritet är förbunden med: när och hur empati med de lidande berättigar ingripande – och vilket slags ingripande det berättigar. Alltför ofta råder det tvivel om avsikterna hos dem som förespråkar eller är motståndare till särskilda fall av interventioner och dess form.
Föga förvånande handlade den oro, som medlemsländerna oftast gav uttryck för under generalförsamlingens debatt i juli 2009, om dubbelmoral och selektivitet. Som några länder påpekade vore det emellertid fel att dra slutsatsen att även om det internationella samfundet inte ingriper överallt, så ska det inte ingripa någonstans.
Det som gör det hela så svårt är den legitimitetskris som har att göra med kriterierna för eller mot ingripande. Dubbelmoralen är förhärskande. Det gäller inte bara det utkast till resolution för att minska våldet och lidandet för det syriska folket, som stoppades av Kina och Ryssland i säkerhetsrådet. Samtidigt som världen hjälplöst ser på när Homs bombas och massakrer äger rum i andra syriska städer, börjar våldscykeln spridas bortom kontroll. Det är inte långsökt att jämföra det som nu sker med det som skedde i Libyen.
“Skyldighet att skydda” ska inte entydigt likställas med militärt ingripande. Interventioner kan ta en rad olika former, till exempel sanktioner och selektiva bojkotter, att hänga ut förbrytare eller skapa incitament som belönar goda beteenden. Vi får inte glömma att "skyldighet att skydda” också innebär en förpliktelse att skydda på ett ansvarigt sätt.
Men moraliska fördömanden är ihåliga mot bakgrund av de geostrategiska och andra politiskt opportunistiska överväganden som alltför ofta styr beslutsfattandet. Var åtgärderna mot regimerna i Bahrain och Jemen tillräckliga mot bakgrund av våldet mot civilbefolkningen? Var reaktionen tillräcklig när 10 000-tals civila slaktades på Sri Lanka under 2009? Gjorde världssamfundet tillräckligt som svar på de illdåd som juntan i Burma begått? Tar vi ställning så tydligt som vi borde i ljuset av det sorgliga tillstånd som palestinierna befinner sig i?
Det finns en rad andra allvarliga moraliska och politiska överväganden när det gäller att balansera de möjliga reaktioner och åtgärder som "skyldighet att skydda” medger. Säkerhetsrådets resolution 1973 gav klartecken till militärt ingripande i Libyen, vilket var grundat i en tolkning om vad det innebär att skydda civilbefolkningen. Följden blev att Gaddafi störtades – något som strängt taget inte var en del av resolutionen. Beläggen för fortsatta våldsamheter i Libyen efter Gaddafi är ingen tröst.
Fallet Libyen avslöjar ett fundamentalt moraliskt dilemma: i frånvaron av ett rättesnöre som inte enbart baseras på spekulationer, är vi oförmögna att nå en objektivt grundad slutsats om huruvida ett ingripande minskade blodspillan eller ökade antalet offer. Om det yttersta motivet för vårt handlande är att rädda liv, kan följden antingen bli att ta initiativ för gemensamt handlande, inklusive militära åtgärder, eller motsatsen: förbehållsamhet och förhandlingar. Detta skulle till och med kunna leda till en mängd olika slags överenskommelser, som är en lång väg från rättvisa. Rättvisa till varje pris skulle däremot kunna bli ett alltför högt pris i vissa fall.
Allt sedan Dag Hammarskjölds tid har förebyggande diplomati och konfliktmedling utgjort grundvalarna för Förenta Nationernas existens. På otaliga uppdrag har FN:s medlare oförtröttligt sökt att bidra till om inte större rättvisa så åtminstone till mindre blodspillan. De ställs inför enorma utmaningar, inte minst vad gäller de krav som ställs på dem och deras värden och etiska normer, i uppgiften att söka förhindra oss att förlisa i det som i bästa fall är mycket hårt väder.
Dag Hammarskjöld anspelade i ett av sina tal på en devis som ursprungligen myntades av Henry Cabot Lodge när han sade att Förenta Nationerna inte instiftades för att skapa ett himmelrike på jorden, utan för att rädda oss från helvetet. Att göra detta till verklighet för alla människor förblir en svår utmaning. ”Damned if you do and damned if you don’t” – oavsett vilka vägar FN väljer, kommer besluten att kritiseras.
Henning Melber
kanslichef Dag Hammarskjöld Foundation, Uppsala
UNT 2/3 2012
översättning: Robert Österbergh