Maria. En helig jungfru. Disa. Ett väsen ur hednavintern. Brita. Katolsk ordensstiftare. Kristina, Viktoria och Sibylla. Drottningar och prinsessa. Deras gemensamma nämnare är platser i Uppsala som bär deras namn. De var ensamma om det, sex kvinnor inalles fram till 1949. Männen som fick något uppkallat efter sig var desto fler. Och är.
Hur stadens offentliga rum fördelar sig efter mans- och kvinnonamn går lätt att räkna fram. Uppsala kommun ger information på sin hemsida om vad allting heter. Gränsfall finns men är fåtaliga.
Förhållandet landar på mellan 4:1 och 5:1 till männens fördel. Av 1 762 angivna platser bär 95 kvinnliga namn, 406 manliga.
Det är mycket tack vare isländska sagor som kvinnorna hävdar sig så pass. Tar man bort de många fornnordiskt klingande kvarteren (som Ödhumbla, Skuld och Hel) stannar siffran vid 48 kvinnonamn jämte 249 mansnamn.
Det här vet våra beslutsfattare. Kommunens namngivningsnämnd prioriterar därför kvinnonamn, säger den i sin uppdragsplan. Hur och varifrån? Jo, medborgare kan följa ärendenas gång i öppna sammanträden, i ett årligt dialogmöte och genom egenhändiga förslag. Det låter närdemokratiskt rotfast. Men – liksom män i gatunamnen – finns många men.
Du kan vara kvinna, från Uppsala, rikskänd eller till och med världsberömd och ändå osynlig i stadsbilden. Det finns ingen plats för dig – helt enkelt för att nämnden inte hittat något ledigt eller lämpligt ställe.
Då sätts du in i en ”namnbank” där väntan på uttag kan bli lång. Nobels fredspristagare Alva Myrdal är ett flagrant exempel. Jag återkommer till henne.
Andra som lär finnas på vänt i namnbanken är kyrkoherde Margit Sahlin, Tanzanias svenska minister Barbro Johansson, tonsättaren Elfrida Andrée och författaren Sara Lidman. Bra det, även om man i flera fall kan känna sig böjd att bibliskt utbrista i ack, hur länge?
Den som väntat längst har gjort det i snart 700 år. En åttabarnsmor som stiftat en orden för munkar och nunnor i 79 kloster, som skrev böcker som har lästs över en stor del av världen, som helgonförklarades ganska snart efter sin död, har stark anknytning till Uppland och är bevarad som relik i Uppsala domkyrkas Finstakor.
Heliga män med epitetet S:t blev förlänade plats efter plats genom gator och kvarter, medan heliga Birgitta fördolts i kvarteret S:ta Brita.
Det har liksom rått något av ett namnlotteri i staden där ”fel kön” nästan för jämnan dragit nit i magistrat och rådsturätt och drätselkammare. Nu yppar sig ändå möjligheten att komma med nya idéer. Om Uppsala som kommunen själv säger växer så det knakar borde det väl kunna öppnas rum på rum för den hälft av medborgarskaran som är kvinnor?
Jag har i så fall följande förslag.
Alva Myrdal bodde som barn sju år intill Skolparken vid Katedralskolan. Nu när parken står i förändring – träd huggs ned, träd planteras och det anläggs en ny damm framför Biotopia – kan man namnge någon del av området efter Alva Myrdal.
På en karta från hennes tid kallas det ”Plats för vapenöfningar”. Vad kan vara lämpligare än att låta ett fredens namn öva sin prägel på platsen?
Författaren, krigskorrespondenten och tillika fredskämpen Barbro Alving har anknytning till samma park. Hon bodde på Vasagatan i sin barndom, återvände dit i vuxen ålder och skrev kärleksfullt om läroverkskastanjerna i dagbok. Parkallén eller någon väg i närheten kunde bli Barbro Alvings eller Bangs Promenad.
Det bör bara vara början.
Magnus Sjöstedt
Uppsalabo
UNT 30/5 2013
21 kvinnonamn att välja bland för Uppsala:
Karin Månsdotter, drottning. Sara Elisabeth von Linné, förvaltare. Ann Margret Holmgren, Verdandipionjär. Ragni Kjellberg, skolledare. Viveca Lindfors, skådespelare och regissör. Brita Nordlander, ordförande i kommunfullmäktige. Birgitta ”Bria” Ekwall, första kvinnan i UNT:s redaktion. Författare: Marika Stiernstedt, Cora Sandel, Kerstin Thorvall, Gunilla Lindberg, Barbro Backberger, Stina Aronson. Konstnärer och formgivare på Upsala-Ekeby: Mari Simmulson, Gertrud Lönegren, Ruth Milles, Ingrid Atterberg, Eva Jahnke-Björk, Anna-Lisa Thomson, Greta Runeborg