Debatt: Förändra skolpengen

Skillnaden mellan skolor är numera stor och det svenska skolsystemet är inte längre bra på att kompensera för barns olika familjebakgrund. Hur har det kunnat bli så här och vad kan vi göra åt det?

Förklaringarna är förstås många och det har talats mycket om felaktig pedagogik, brister i lärarutbildningen och den slarvigt genomförda kommunaliseringen. Men tre andra skolreformer från nittiotalet, som Uppdrag granskning nyligen rapporterat om, förtjänar uppmärksamhet: Föräldrar får i dag välja skola för sina barn, vi har ett unikt system med skolpeng och skolor får etablera sig fritt om de uppfyller skolverkets krav.

Rätten att välja skola för sina barn känns sympatisk och självklar, men det fria skolvalet har tyvärr blivit ett drivhus för segregation, som det är utformat i dag. Länder med sammanhållna skolsystem når bättre resultat, säger forskningen och det syns tydligt i Pisa-mätningarna.

Här ställs två principer mot varandra – individens frihet kontra kollektivets bästa. När skillnaden mellan skolor ökar förstärks också incitamentet att välja skola. Vi ser det framför allt i storstäderna, där resursstarka föräldrar väljer bort närliggande kommunala skolor av rädsla för att deras barn ska få en sämre utbildning. Man har höga förväntningar på skolan och vill att de egna barnen ska gå med likasinnade. Det går att ha förståelse för detta synsätt men frågan är om vi har råd med konsekvenserna. En skola behöver inte vara dålig för att föräldrar ska välja bort den, och när elevflykten väl har tagit fart är den nedåtgående spiralen ett faktum. Med varje elev försvinner 80 000 kronor och skolan tvingas ofta göra sig av med viktig personal för att klara hyran. När speciallärare, elevassistenter och resursstarka barn försvinner drabbas de elever som blir kvar. Resultaten sjunker, fler elever flyttar och om ingenting görs kommer skolan att självdö. Problemet är bara att elever går där under tiden, elever som inte får den utbildning de har rätt till. Gruppen lågpresterande elever i Sverige växer stadigt.

Systemet med den flyktiga skolpengen slår skoningslöst när en elev försvinner och det blir mycket svårt för rektor att organisera verksamheten. Den svenska skolmarknadsmodellen kallas för ”skolshopping” och det är värt att notera att endast Sverige och Chile har fastnat för den.

Den fria etableringsrätten har resulterat i för många skolor i storstäderna. Kommunerna har ingen möjlighet att säga nej till en ny skola som vill starta, trots vikande elevunderlag. Detta drabbar alla skolor i området. De tävlar om eleverna och inte alltid på lika villkor. Kommunala skolor är alltid skyldiga att bereda plats för de elever som hör till upptagningsområdet. Det leder ofta till ett överskott på lokaler som man ändå måste betala för. Uppdrag gransknings avslöjande att en del friskolor väljer bort resurskrävande elever är djupt oroande.

En av grundtankarna bakom friskolereformen verkar ha varit en önskan om privata initiativ med en klar pedagogisk idé, som komplement och inspiration till den kommunala skolan. De första friskolorna var också av det slaget, mindre kooperativ och stiftelser med en alternativ pedagogik. Eventuell vinst gick tillbaka till verksamheten. Men med avregleringen och de generösa villkoren kom andra aktörer in på marknaden och i dagsläget består den övervägande majoriteten friskolor av stora koncerner med allmänpedagogisk inriktning och med höga krav på vinstuttag från sina aktieägare. Dessa stora koncerner har ofta en lägre lärartäthet än övriga skolor, delvis på grund av ett resursstarkt elevunderlag.

Denna rationalisering är en förklaring till de stora vinstuttagen, men frågan är om det är så vi vill att våra skattemedel ska användas. Hade inte dessa pengar bättre behövts för att hjälpa en förortsskola med elevflykt och sociala problem?

Rut-avdrag för läxhjälp är det senaste politiska beslutet, som påverkar likvärdigheten. Idén att alla ska få möjlighet att köpa hjälp till sina barn är god, men en rundringning till tio läxhjälpsföretag i Stockholm visar att en majoritet av kunderna består av resursstarka föräldrar till elever som redan har bra betyg. Är detta väl använda skattepengar?

Fortsätter vi på den inslagna vägen kommer vi att förlora kronjuvelen i den svenska välfärden, den sista utposten i samhället där människor från skilda samhällsklasser har möjlighet att mötas – den sammanhållna svenska skolan.

Här kommer fem åtgärder för att minska skolsegregationen och öka likvärdigheten.

• Rätten att välja skola är här för att stanna. Har vi en gång infört den är det problematiskt att gå tillbaka, också av etiska skäl. Men det fria skolvalet måste stöttas med en mer differentierad skolpeng med satsningar mot skolor i socialt utsatta områden. Locka de bästa lärarna till förorten med bra arbetsvillkor och hög lön. Det går att vända trenden. Gottsundaskolan är ett bra exempel på en förortsskola med goda resultat och som har lyckats behålla många resursstarka elever.

• Förändra systemet med skolpeng eller gör det åtminstone trögare så att det blir lättare för rektorer att organisera verksamheten.

• Ge kommunerna rätt att säga nej till nyetablering av fristående aktörer om det redan finns för många skolor i kommunen. Ge också kommunerna rätt att ha synpunkter på en ny skolas geografiska placering. Bidrar den till att många resursstarka elever flyttar från en annan välintegrerad och välfungerande skola, är det ytterst tveksamt om den nya skolan ska få etablera sig där. Skärp kontrollen över friskolornas köer.

• Begränsa aktiebolagens möjlighet att låta vinst försvinna från skolan. Eftersom vinsten består av skattemedel ska lejonparten av den återinvesteras i verksamheten.

• Avskaffa Rut-avdraget för läxhjälp. Satsa i stället på skolor i socialt utsatta områden.