FN:s miljöorgan UNEP beskriver i en ny rapport om grön ekonomi en period av storskalig felallokering av kapital. De pekar på att en rad uppkomna kriser av skilda slag – klimat, biologisk mångfald, bränsle, livsmedel, vatten, det finansiella systemet och ekonomin i stort – delar en grundläggande egenskap: en storskalig felallokering av pengar. ”Under de senaste två decennierna har mycket kapital pumpats in i fastigheter, fossilbränsle och strukturerade finansiella tillgångar kopplade till derivat, men relativt lite har i jämförelse investerats i förnyelsebar energi, energieffektivitet, kollektivtrafik, hållbart jordbruk, skydd av ekosystem, biologisk mångfald, mark och vatten”.
Såväl privata investerare som offentliga subventioner och lån har bidragit till en ohållbar utveckling.
Hoten om stora, irreversibla och för mänskligt välbefinnande förödande klimatförändringar är överhängande och får illustrera problemet med felallokering av kapital. De initiativ som såväl det internationella samfundet som privata aktörer har tagit i positiv riktning för att tackla klimatproblemet väger lätt i jämförelse med de steg som tas i motsatt riktning.
Trots insikten om vikten av stora klimatinsatser, satsas det årligen stora belopp i jakten på nya fossilbränslefyndigheter eller för att få ut mer ur befintliga.
År 2010 uppskattades de 100 största börsnoterade olje- och gasföretagens investeringar till 798 miljarder dollar, varav en mycket liten del gick till förnybar energiproduktion. Till detta ska läggas investeringar i onoterade privata och statliga företag, som tillsammans kontrollerar två tredjedelar av världens fossilbränsletillgångar.
Offentliga institutioner med uppdrag att förbättra världen är inte mycket bättre. Av Världsbankens utlåning till energisektorn går två tredjedelar till fossilenergi och kontroversiella stora dammprojekt.
På den här sidan Atlanten finner vi Europeiska investeringsbanken, EIB, som har som mål att med sina lån stödja genomförandet av EU:s policy. Av låneportföljens 72 miljarder euro gick 24 procent, eller 17 miljarder euro, till energisektorn.
Även för EIB är det fossilsektorn som får lejonparten av lånen. Av energiinvesteringarna gick fem procent till energieffektiviseringar. Lån till nya medlemsstater har nästan uteslutande gått till fossilbränslesektorn.
Man måste kräva mer av institutioner med långsiktiga mål om utveckling. EIB och Världsbanken försvårar inte bara för EU och världssamfundet att uppnå nödvändiga klimatåtaganden. De bidrar även till att energisektorn i länder under utveckling, i såväl Europa som i fattigare regioner, under lång tid blir inlåst i ett ohållbart fossilbränsleberoende. Många av de investeringar i energisektorn som görs i dag kommer vara i bruk i 40 år eller mer.
Detta är en utveckling som måste brytas. Såväl privata som offentliga investeringar i sektorer som orsakar klimatpåverkan behöver stävjas. Från politiskt håll är insatser riktade mot offentlig förvaltade institutioner lättast. Sverige har representanter i styrelserna för Världsbanken, EIB och flera andra internationella finansiella organ.
Att lånefinansiera klimatpåverkande verksamheter som motverkar långsiktiga utvecklingsmål, som institutionerna själva ställer sig bakom, är ett storskaligt slöseri med offentliga medel på mänsklighetens och miljöns bekostnad.
Carl Schlyter
EU-parlamentariker (MP)
Sara Karlsson
riksdagsledamot (S)
Jonas Sjöstedt
partiordförande (V)
UNT 11/5 2012