Jag flydde med min familj till Sverige år 1993 från en konflikt som än i dag kostar liv. Situationen i den kurdiska delen av Turkiet var under 90-talet förödande.
Jag minns inget från den här perioden, jag var trots allt bara tre år men på dagis hemma i Sverige gömde jag mig under borden varje gång jag hörde ljudet av Gripen-plan som övade uppe i luften.
De måste ha påmint mig om de turkiska stridsflygplanen som bombade de kurdiska områdena.
I dag, drygt 20 år senare, återupprepas händelser från 90-talet. Människor som talar kurdiska på gatan misshandlas och kurdiska affärer bränns ner. I ett antal kurdiska städer, däribland min födelseort, har det utlysts utegångsförbud. I Cizire varade det under sju dagar.
Prickskyttar skjuter mot alla som rör sig ute vilket har lett till att ett 20-tal människor dödats, varav ett flertal barn.
En man berättar att han la sin dotters döda kropp i kylskåpet därför att han inte fick tillåtelse att gå ut och begrava henne. På sociala medier sprids nu en bild som visar hur ett pansarvagn släpar på en ung mans döda kropp. Inte ens de döda får vila under den turkiska regeringens grepp. I skrivande stund visar nyheterna att en bomb exploderat under en fredsdemonstration i Ankara. 86 människor har mist sina liv.
Bomber under fredsdemonstrationer förtydligar bilden av en politisk elit som förhärligar våldet.
Den turkiska statens våld mot civila är som tidigare nämnt inget nytt, men efter valet i somras har våldet ökat. Erdoğan, Turkiets president, förlorade majoritet i parlamentet som en följd av att det pro-kurdiska partiet HDP lyckades ta sig över världens hösta parlament spärr på 10 procent. HDP satte därmed stopp för Erdoğans planer om att ändra Turkiets konstitution så att större makt kunde koncentreras hos honom. Erdoğan var nu i behov av stöd från andra partier för att regera, men när de andra partier visade sig vara ovilliga till att hjälpa honom att förverkliga sina planer valde han därför att utlysa nyval. Det är mot denna bakgrund som vi kan förstå dagens händelser i den kurdiska delen av Turkiet.
Erdoğan har förklarat krig mot den kurdiska befolkningen för att piska upp en nationalistisk stämning i landet med syfta att vinna röster från det fascistiska partiet MHP.
Våldet rättfärdigas under förevändningen av kampen mot terrorism. Måltavlan påstås vara Kurdistans arbetarparti, PKK, men offren utgör till stor del av den kurdiska civilbefolkningen.
Ni kanske undrar hur allt detta kan ske. Det är ju trots allt Turkiet vi pratar om, ett Nato-land med goda förbindelser med EU. Det är just för att landet är medlem i Nato och viktigt för Europas säkerhet som det inte vidtas några åtgärder av EU för att stoppa våldet mot kurder. Lika viktigt är att påminna sig själv om att icke- västerländska människors rättigheter aldrig värderats lika högt av Europa. Följaktligen prioriteras strategiska intressen över mänskliga rättigheter.
Detta blev speciellt tydligt under veckan när Erdoğan besökte EU. som vek sig från att fördöma övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
EU – mottagare av fredspriset – erbjöd i stället en enorm summa pengar till Turkiet i utbyte om att Turkiet tar hand om de syriska flyktingarna samt att de ökar sin gränsbevakning till Grekland så att färre flyktingar kan ta sig in till Europa. Pengar är emellertid inte tillräckligt för Erdoğan, han kräver dessutom att EU listar Turkiet som ett ”säkert tredje land”, detta för att dölja hans brott mot kurder. Det återstår att se om EU kommer svika kurderna igen. Tyvärr, tyder utvecklingen allt mer på det.
Även Sverige har ett ansvar. Trots att vår utrikespolitik begränsas av vårt EU-medlemskap så finns det utrymme för att höja rösten mot Turkiet, ändå saknas ett tydligt ställningstagande från Margot Wallström.
I den kritik hon hittills framfört uppmanar hon Turkiet och PKK att återgå till vapenvila. Hennes kritik tyder dock bara på feghet.
PKK har vid ett flertal tillfällen utlyst ensidig vapenvila och har visat att de vill ha fred. Däremot kommer PKK inte kompromissa om kurders rättigheter, vilket är helt försvarbart. Wallström är väl medveten om att ansvaret ligger hos den Turkiska staten, men i rädsla över att reta upp Erdoğan beskyller hon även konflikten på PKK.
För flera år sedan döpte min pappa en gata efter Olof Palme när han blev vald till borgmästare i en liten kurdisk stad. Det var en hyllning till ett Sverige som en gång i tiden hade en självständig och kraftfull röst i den internationella arenan.
Den tiden behöver inte vara förbi, Sverige kan återigen vara en drivande kraft i kampen för de mänskliga rättigheterna.
Ett tydligt fördömande av Turkiets krig mot kurder skulle vara ett steg i den riktningen.
Firdevs Anik, Språkrör för Grön Ungdom Uppsala