Metallstölder har blivit ett allt större problem såväl nationellt som internationellt. För närvarande är Uppland särskilt drabbat, vilket uppmärksammats i medierna.
Stölderna, främst av koppar, förorsakar årligen mångmiljonskador i Sverige. Det är handlar dels om de direkta kostnaderna för reparera och återskapa det som förstörts vid stölderna, dels om ofta än mer kostsamma indirekta skador. Kostnaden för det offentliga och näringslivet är enorma vid tågförseningar och förseningar av leveranser. En tredje kostnad är den kulturarvskostnad som det innebär när våra kyrkor de facto plundras.
Förutom de omfattande kostnaderna innebär metallstölderna många gånger väsentligt ökade risker för människors liv och hälsa, exempelvis genom att ledningar längs järnvägar riskerar att bli strömförande. Metallstölderna riskerar också allvarligt skada andra viktiga samhällsfunktioner såsom elförsörjning och kommunikationer.
Det finns i huvudsak två kategorier av gärningsmän vid metallstölder. Dels handlar det om lokala kriminella personer som stjäl för att finansiera sitt missbruk av narkotika. Den andra kategorin är de organiserade kriminella nätverken som ofta har internationella kopplingar.
Gemensamt för alla kriminella är dock att det stulna godset säljs vidare till uppköpare, vilka ofta är så kallade skrothandlare.
Det finns uppenbart för många oseriösa skrothandlare som är villiga att köpa upp såväl små som stora mängder metaller, ofta mot kontant betalning.
Efter att ha passerat ett varierat antal led återförs metallen, som nu har ”tvättats” till den legala marknaden.
Internationella erfarenheter har bland annat visat att den brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamheten på området i första hand bör inriktas mot dem som köper upp metallerna.
Ett förbud mot kontanthantering är den enskilt viktigaste åtgärden för att minska stölder och hälerier av metallskrot. Skulle möjligheterna att sälja metall mot kontant betalning väsentligt begränsas, kommer en stor del av metallstölderna att förebyggas.
Något som också skulle bidra till att minska problemets omfattning är ett återinförande av tillståndskrav för att få handla med metallskrot. Detta skulle förhindra att tidigare straffade personer (för brott i samband med handel med metall) startar skrothandel. Möjligheten att återkalla sådana tillstånd vid bristande regelefterlevnad skulle också ha stor preventiv betydelse. Dessutom måste polisen få utökade möjligheter att genomföra relevanta kontrollåtgärder hos skrothandlare som bedöms som oseriösa, också i förebyggande syfte. I dag kan polisen på eget initiativ endast ta sig in på en skrothandel om man har skälig misstanke om att brott har skett.
Vi måste också se över följderna av metallstölder. I dag bestraffas stöldbrott med fängelse i upp till sex år. Sabotage kan medföra fängelsestraff i fyra år eller, om brottet är grovt, i tio år eller på livstid.
Straffskalorna ger alltså utrymme för stränga straff om till exempel sabotage skulle kunna bevisas. Vi menar att domstolarnas straffmätning måste avspegla allvaret i de skador som orsakas av metallstölder.
Förutom att det är angeläget att flerfaldig brottslighet och återfall i brott generellt sett bestraffas hårdare, måste en särskild straffskärpningsgrund vid förstörelse eller stölder från infrastrukturanläggningar övervägas. Det är inte orimligt att straffvärdet fördubblas när det gäller denna typ av brott. Den som begår dessa brott måste anses var väl införstådd med den livsfara man kan skapa samt med de omfattande indirekta konsekvenserna för kanske tiotusentals människor vid varje enskilt brottstillfälle.
Johan Pehrsonriksdagsledamot och rättspolitisk talesperson (FP)
Ismail Kamilriksdagsledamot (FP)
UNT 8/12 2013