Vice rektor Margaretha Fahlgren med flera debattörer från Uppsala universitet har rätt när de i sin artikel på UNT Debatt den 12/4 kritiserar den förväntan som finns på universitetens produktion av nytta och kunskap för innovation. Uppfattningen om att forskningsresultat inte nyttiggörs i tillräcklig omfattning har funnits tidigare, men växt sig allt starkare under det senaste decenniet.
Forskningsresultaten uppfattas som större underutnyttjade idé- och innovationsförråd. Men några sådana förråd finns inte. Resultaten blir nyttiggjorda även om det oftast sker på mindre tydliga sätt. En stor nytta får samhället när forskarutbildade individer anställs i företag, myndigheter och organisationer. Att sedan en och annan forskare startar företag som utvecklas positivt är givetvis bra, men en effektiv och långsiktigt samhällsnyttig forskning kan däremot aldrig skapas genom krav på ökat nyttoskapande och ökad samverkan med externa aktörer, utan enbart genom att forskare får forska, utbilda och samverka på basis av eget intellekt och egna initiativ.
I en debattartikel i Ny Teknik i höstas skriver Vinnovas generaldirektör, Charlotte Brogren: "Vinnova har fått ökade resurser för att kunna hjälpa forskning till nyttigheter och koppla samman näringsliv, akademi och offentlig sektor." Sannolikt tar sig många forskare för pannan inför ett sådant uttrycksätt. Kunskapen om sakfrågorna är inte alltid den bästa hos våra myndigheter.
Ett i sammanhanget bra exempel på missriktad ambition är Uppsala universitets Program för samverkan, som är en svulstig, ordrik och minst sagt tröttsam textmassa med i mångt och mycket självklara uppgifter för forskaren vid ett internationellt välrenommerat universitet.
I sin Rapport 2012:8, Forskning och innovation – statens styrning av högskolans samverkan och nyttiggörande skriver Jan Lidhard och Ulf Petrusson till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi att: "Med fokus på intellektuella tillgångar blir det tydligt att styrningen av högskolans nyttiggörande bör integreras i styrningen av forskningen.". Forskningen bör alltså styras så att siktet inriktas mot nyttoskapande - eller? Författarna verkar vara fångade i synen på "forskningsresultaten" som den outnyttjade tillgång, som med rätt regelbygge, ska kunna fås att ge ifrån sig sin fulla potential. Eller ska deras utläggning tolkas som det svar politikerna vill se.
Ingenjörvetenskapsakademien, IVA, skriver i sin rapport Agenda för forskning: ”Forskningspolitiken och innovationspolitiken står i relation till varandra, men bör inte behandlas som ett gemensamt område. Genom att i alltför hög utsträckning knyta samman forskningspolitik med innovationspolitik riskerar vi att båda områdena både förminskas och förvanskas.”. Det kunde inte ha sagts bättre.
Det förtjänar slutligen att citeras det som IVA:s Innovationsplan Sverige skriver om vad innovation egentligen handlar om: ”Innovationsprocessen är dynamisk. Processen är inte linjär, i meningen att ny forskning i led efter led blir till efterfrågade varor och tjänster. Istället går samspelet kring innovation i alla riktningar. En del idéer kommer från nydanande forskning. Andra kommer från kunder och leverantörer. En central del i innovationsprocessen är därför att kombinera kunskap på ett nytt sätt. Den enskilda entreprenören, som omvandlar kunskap till innovation, har en central roll.”
Forskaren har i princip aldrig haft entreprenörsrollen, och ska heller inte ha den, men den enskilde forskaren ska självfallet inte hindras från att ta den. Men det är något helt annat.
Björn Westerstrand
fil dr
med 35 års erfarenhet från områdena innovation och forskning
UNT 17/4 2013