Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) genomfördes för snart tjugo år sedan. Då var den modern och progressiv. Det var en framgång att över huvud taget få igenom en rättighetslagstiftning för funktionshindrade. I dag framstår lagen som något daterad.
Varför omfattar lagen vissa funktionshindrade? Borde inte goda levnadsvillkor tillförsäkras alla funktionshindrade? Genom att införa en lag som gäller ”vissa” funktionshindrade, byggde lagstiftarna in ett godtyckligt bedömande av betydande svårigheter.
I snart två årtionden har funktionshindrade och beslutande tjänstemän tjafsat om vad som är betydande svårigheter i vardagen. Ibland har bedömningarna nått tragikomiska höjder när man försökt bedöma en persons förmåga att exempelvis föra en sked till munnen. Vi har på fullt allvar biståndshandläggare som ägnar tid åt att bena ut sådana delikata frågeställningar. Förnedrande? Ja, men knappast för de funktionshindrade.
Den andra saken man kan fundera på, är om det var så lyckat att splittra upp ansvaret på både kommun och stat. Som det är nu, går det en konstlad gräns vid tjugo timmars grundläggande behov. Kommunen har ansvar för grundläggande assistansbehov under tjugo timmar, Försäkringskassan för allting därutöver.
Följden av detta är att vi fått biståndshandläggarer som i stort sett sitter och klockar toalettbesök och andra privata angelägenheter. Det är en onekligen en absurd ärendehantering vi fått i ett modernt samhälle.
Om LSS-reformen ska ha någon framtid bör den förstatligas, annars riskerar den bara att bli en liten lustig parantes i den socialpolitiska historien.
Få saker i samhället bör vara statliga, men LSS tillhör definitivt de rättigheter som staten bör tillförsäkra Sveriges funktionshindrade en gång för alla. Det kan gärna få finnas privata utförare och aktörer, men rätten till personlig assistans bör prövas av en statlig instans, förslagsvis Försäkringskassan. Inte för att tilltron till Försäkringskassan nödvändigtvis är särskilt stor, men kompetens och ekonomisk finansiering måste säkras någonstans.
Kommunerna glömmer bort att personlig assistans är en rättighet, inte en allmosa vid eventuellt kommunalt ekonomiskt överskott. I Uppsala kommun hymlar man inte ens om att det handlar om ekonomi. Man har motiverat att exempelvis bristande verkställighet av LSS-boenden berott på att många har flyttat in till Uppsala och att beslutande nämnd saknar pengar att fördela.
Ja, man har gått så långt att man hellre budgeterar för straffavgifter än att helt enkelt verkställa besluten.
Man kan också undra varifrån den statistiska uppgiften kommer som säger att funktionshindrade flyttar till Uppsala i någon större utsträckning än till andra jämförbara städer. Om inflyttningen av funktionshindrade till Uppsala är så oerhört massiv, så måste man ändå beakta att skatteunderlaget stiger i samma omfattning som inflyttningen ökar, och tro det eller ej, men funktionshindrade är också medborgare som betalar skatt.
I tv 4:as Kalla fakta har vi sett hur kommunala biståndshandläggare hånskrattar åt funktionshindrade och deras assistansbehov. Vi har sett hur kommuner betalar konsulter för att drillas i konsten att ge avslag på personlig assistans. Assistansärenden avgörs därtill av fritidspolitiker och biståndshandläggare med skiftande kompetens hur man läser läkarintyg och andra specialistintyg. Kommunerna är inte mogna ansvaret, och rättssäkerheten är inte självklar på detta område.
LSS-lagen bör därför ses över i sin utformning och staten bör ta över ansvaret för bedömning och finansiering; annars riskerar vi snart att ha en LSS-lag för inga funktionshindrade.
Catharina Drougge