Ett framgångsrikt recept för främlingsfientliga partier är att skapa myter och sprida konspirationsteorier. Myterna handlar ofta om existensen av en överlägsen ras, eller en föreställd gemenskap och en gyllene tid som har existerat en gång i tiden och som kan återskapas. Myternas syfte att skapa en känsla av ”vi” till skillnad från ”de” och utan dessa myter har främlingsfientliga partier svårt – om inte omöjligt – att berättiga sin existens.
Konspirationsteorierna handlar om ett hot mot samhället och dess rådande ordning från en specifik grupp. Deras syfte är att berättiga politiska, rasistiska, aktioner som är riktade mot den specifika gruppen. Gärningsmannen bakom den fruktansvärda attacken i Norge, använder ovanstående tankegångar när han säger att han dödade för att rädda Norge från muslimernas hot. På detta sätt vill han skylla skulden på muslimer och slippa ta ansvar för sina handlingar.
I dagens Europa är konspirationsteorin om ett muslimskt övertagande en fundamental hörnsten i numera väletablerade och ”rumsrena” främlingsfientliga partiers propaganda och valprogram. Problemet är muslimerna, lyder det.
En av de främsta orsakerna till varför denna teori fått genomslag, är att i debatten om islam och muslimer finns det en enorm förvirring kring vissa grundläggande begrepp. Islam, muslim, islamism och fundamentalism likställs. I allt större grad har debattörerna lyckats att likställa religiös tillhörighet med kultur och identitet. Med andra ord har muslimer blivit en etnisk grupp och att vara muslim framställs som något man föds in i; en kultur och identitet som går i arv. Det spelar ingen roll om man är sekulär. Då blir man kallad ”sekulär muslim”, eller ”med muslimsk bakgrund”.
Alla som är födda i ett ”muslimskt” land, antas vara muslimer och leva enligt vissa bestämda idéer och regelverk (som skiljer sig från det övriga sekulära västerländska samhället). De tänker och beter sig på ett speciellt sätt - och därmed ett förutsägbart sätt. De har speciella krav och speciella behov, och därför krävs det speciella lösningar för dem. Istället för att se på de faktiska förhållandena och analysera de faktiska problemen, handlar debatten därför om fiktiva problem, en inbillad verklighet, och fiktiva ”lösningar”. Detta gynnar först och främst ideologer som baserar sin politik på myter, lögner och konspirationer, det vill säga främlingsfientliga partier.
Men faktum är att både anhängare och motståndare till konspirationsteorin har visat ett intresse av att ge liv åt föreställningen att muslimer är en etnisk och kulturell grupp. Denna föreställning gör hanteringen av det ”muslimska problemet” lättare. Vissa debattörer har då hävdat att vi i västvärlden måste skydda och bevara den västerländska kulturen mot det främmande och andra har hävdat att vi måste ge utrymme åt andra kulturer i den politiska sfären. Ledare för muslimska organisationer har i sin tur hävdat att de representerar alla muslimer i landet och att denna minoritet behöver representanter (underförstått ledarna själva) som kan förhandla med staten. För fundamentalisterna går idén om att muslimer har en distinkt kultur hand i hand med deras försök att göra religionen till en markör som skiljer muslimer från icke-muslimer, en ny identitet som fundamentalisterna hoppas ska få acceptans bland rotlösa andra och tredje generationens muslimska invandrare.
Jag tror på demokratins styrka. Men jag tror också att vi ansvarar för vår demokratis ”hälsa”. Vårt ansvar är att syna de främlingsfientliga ideologernas lögner och myter och att inte under några omständigheter rida på deras rasistiska våg, såsom etablerade partier i Europa har gjort senaste åren för att vinna röster.
Salam Karam
journalist
UNT 1/8 2011