De senaste veckorna har det förts en debatt i media och på internet om utställningen Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?. Utställningen togs fram av Diskrimineringsbyrån Uppsala hösten 2007 och har sedan dess turnerat runt i Sverige. Sedan en månad är den tillbaka i Uppsala i Fredens hus nyöppnade lokaler på slottet.
Det är en utställning som har tagits fram för att skapa debatt kring hur vi använder begreppet hedersrelaterat våld och vilka effekter det får för individen. Problemet med den debatt som förs om utställningen just nu är att den baseras på en artikel i media och i huvudsak förs av människor som, av vad vi kan bedöma av deras inlägg, inte har sett utställningen. Detta är intressant ur många perspektiv men det gör att diskussionerna varken överensstämmer med utställningen eller blir särskilt konstruktiva. Vi ser gärna en debatt, men då vill vi föra den konstruktivt och utifrån faktiska omständigheter.
Vi ser inte att debatten så som den nu förs gynnar dem som riskerar att utsättas för det våld som diskuteras, vilket borde vara ett viktigt mål. För att vrida debatten rätt vill vi göra det tydligt vad Diskrimineringsbyrån Uppsala står för och varför vi har gjort denna utställning, som av många upplevts som angelägen och viktig.
Vår målsättning är att utställningen ska bidra till att människor reflekterar över sina egna föreställningar och vikten av att bemöta andra människor som individer och med respekt, inte utifrån fördomar och stereotypa kategoriseringar. För oss är det ytterst en fråga om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Bakgrunden till utställningen är ett antal fall där Diskrimineringsbyrån Uppsala uppmärksammats om att etnicitet och religion varit avgörande för hur ärenden har handlagts – och att detta har fått stora konsekvenser. Det tydligaste exemplet är fallet där önskan om att bevisa föräldrarnas skuld ledde till att en flicka hämtades med polis i sin skola och tvingades genomgå en gynekologisk undersökning mer än ett år efter att den misstänkta könsstympningen skulle ha ägt rum. Eftersom misstanken grundades på familjens etniska bakgrund fälldes kommunen senare för etnisk diskriminering. I andra fall har åtgärderna som satts in varit för drastiska eller undermåliga för situationerna i fråga.
Ofta bygger agerandet i dessa fall på en rädsla för att agera fel och vi ser att denna rädsla delvis beror på den otydlighet och de outtalade antaganden som begreppet hedersrelaterat våld för med sig. Vi har sett fall som är tydliga exempel på mäns våld mot kvinnor men som på grund av de inblandades etnicitet stämplas som hedersrelaterade.
Andra gånger, när de inblandade är etniskt svenska, identifieras våldet som individuellt utövat fastän det till exempel finns ett tydligt kollektiv som stödjer och utför våldet. Ett tydligt exempel på detta i utställningen är fallet där föräldrarna misshandlar sin dotter så att hon får missfall på grund av att hon väntar barn tillsammans med en man från Libanon. Hade familjen varit från Libanon och mannen svensk hade detta ansetts vara ett klassiskt fall av hedersrelaterat våld, nu beskrivs det istället i andra termer.
I den debatt som nu förs har det blivit ännu tydligare hur viktigt detta outtalade antagande om etnicitet är eftersom reaktionerna varit starka just mot att det finns exempel i utställningen som stämmer in på vad som anses vara karaktäristiskt för så kallat hedersvåld, men ägt rum i en etniskt svensk kontext.
Vi är kritiska till hur begreppet hedersrelaterat våld används av flera skäl. Vi menar att den otydlighet som begreppet hedersrelaterat våld öppnar upp för både drabbar de personer som riskerar att utsättas och dem som genom enbart sin etnicitet eller religion stämplas som offer och förövare i en hederskontext. Det vi vill visa på i utställningen är alltså hur ett outtalat antagande om etnicitet och religion får styra hur vi definierar våldet. Inte våldet i sig.
Om vi nu väljer att fastslå att den typ av våld som uppfyller kännetecknen för hedersrelaterat våld är särskilt allvarlig, bör konsekvenser och åtgärder ligga i linje med den risksituation som personen befinner sig i och inte personens etniska eller religiösa bakgrund. Om de normer som leder till denna typ av våld, som spänner från social kontroll till mord, definieras utifrån den som utför våldet och inte hur våldet utförs har vi rättsligt förflyttat Sverige flera hundra år bak i tiden när det var samhällelig status och inte brottet som bestämde straffet.
Vi menar att det krävs en individuell riskbedömning baserat på den stödsökandes situation och upplevelse. Genom att inte dela upp människor baserat på hur de ser ut, utan utifrån deras situation, får vi möjlighet att ta reda på och få bättre kunskap om vad som signalerar en viss typ av risksituation. Detta skulle leda till att mer resurser kunde läggas på rätt ställe och på rätt personer. Det skulle öka människors förtroende för samhällets institutioner och rättssystem. Om människor dessutom vet vilka insatser som kan ges och hur stödinstanser kommer att reagera leder detta förhoppningsvis till att fler även känner sig trygga i att söka stöd och få hjälp i tid.
Vår utgångspunkt är att alla människor i Sverige bör bemötas och behandlas med respekt och att varje stödsökande har rätt till en riskbedömning som baseras på den situation som den personen befinner sig i. Vi argumenterar för ett rättssäkert, individanpassat och situationsbaserat förhållningssätt. Det står vi för.
Lina Gidlund
verksamhetsansvarig Diskrimineringsbyrån Uppsala
UNT 26/11 2011