DEBATT: Frihet bara för högskoleledningen?

Regeringen föreslår förändringar för att öka lärosätets frihet, vilket ju låter bra. Frågan är bara om denna frihet ökar självständigheten för hela lärosätet, eller bara för högskoleledningarna. Förslaget stärker styrelsens makt på bekostnad av lärarnas och studenternas inflytande, och den verkliga akademiska friheten, den som skapar god forskning och utbildning, riskerar att undermineras. För att ta tillvara skattebetalarnas intressen behövs kollegiala organ sammansatta av lärare och studenter.

Det gläder oss att regeringen i ett avseende tycks ha lyssnat på remissinstanserna, och överväger att backa från förslaget att ta bort kraven på kurs- och utbildningsplaner.

De är viktiga ramverk för studenter och lärare. När lärarna examinerar studenter är det myndighetsutövning. Utan nationellt ramverk sätts grundläggande värden såsom rättssäkerhet, förutsägbarhet och trygghet ur spel för både studenter och lärare. Detta försämrar också studenternas rörlighet då det blir svårt att jämföra kurser på olika lärosäten med varandra och göra tillgodoräknanden. Redan i dag är det svårt för studenter att byta lärosäte. För den europeiska rörligheten inom Bolognasamarbetet skulle ett sådant förslag vara direkt förödande.

Samma dag som regeringen ställer högre krav på läraranställningar i skolan läggs ett förslag som helt tar bort kraven på kvalitet både hos de universitetslärare som anställs och i anställningsprocessen. Varför?

Det är rimligt att inte bara ställa krav på universitetslärarnas vetenskapliga och pedagogiska skicklighet, utan också på att de lärare som anställs är självständiga forskare. Kritiskt tänkande är nyckeln till både studenternas och forskningens utveckling.

Därför krävs att utomstående gör en bedömning av meriterna och att studenter och lärare gemensamt bereder anställningsärendet. Att tillsättningarna i dag tar tid kan åtgärdas genom att de sakkunniga tillåts göra arbetet inom sin anställning.

Dagens fakultetsnämnder ansvarar för forskningens och utbildningens kvalitet genom att dels fastställa kurs- och utbildningsplaner, dels fördela resurser. Nämndernas roll borde vara självklar för alla lärosäten. I stället för att genomföra Tarschys förslag om minst ett kollegialt organ väljer regeringen att vädja till lärosätenas förnuft.

Förslaget förutsätter att de väljer kollegialitet - men regelverket kommer att tillåta lärosäten att lägga kvalitets- och resursansvar i händerna på en disputerad universitetsdirektör. Han kan, om han informerar en student, själv fatta alla beslut för ett helt lärosäte!

Redan nu har resurserna till den högre utbildningen urholkats avsevärt sedan början på 90-talet. Att genomföra de föreslagna organisationsförändringarna utan extra resurser kommer att slå mot utbildningskvaliteten.

Självständighet kräver en stabil ekonomi över vilken verksamheten förfogar. I dag kan lärosätena inte fördela sina resurser själva mellan utbildning och forskning trots att dessa är intimt förknippade med varandra.

Anna Götlind
förbundsordförande SULF
Klas-Herman Lundgren
ordförande SFS
UNT 6/4 2010

Debatt: Frihet bara för högskoleledningen?