Precis som Sverker Gustavsson, Ylva Hasselberg och Carl-Gustaf Spangenberg skriver (UNT 25/9) är managementidén verkligen ett allvarligt hot mot idealet för arbetet inom ett universitet, det vill säga samverkan mellan fria forskare. Detta har inneburit att universiteten låtit sig invaderas av enkla managementmodeller från offentlig förvaltning i övrigt och näringslivet.
Men artikeln kräver en komplettering. Samverkan måste ske i kollegiala former och universiteten i Sverige har länge haft problem med att förklara för samhället utanför universitetet att det kollegiala umgänget är en avgörande förutsättning för att nå hög kvalitet i forskning och utbildning. Det kollegiala idealet måste dock kompletteras med ledarskap. Det obehagliga är att orden ?fri samverkan? och ?ledarskap? inte tycks trivas riktigt väl ihop. Och gränsen mellan akademiskt ledarskap och management är inte alldeles glasklar.
Till att börja med kan man konstatera att kollegialiteten kan förfalla. Vi har exempel på institutioner där klimatet har blivit så fientligt att arbetet hotas. Vi har också exempel på institutioner och forskargrupper som har försoffats när det kritiska samtalet har tystnat. Sådana situationer ordnar inte upp sig av sig själva. Det krävs att prefekter, dekaner eller i svårartade fall rektor tar ett kraftfullt initiativ och renoverar kollegialiteten.
Men det finns också uppgifter för ledarna utöver den nämnda tillsynen. Eftersom Gustavssons, Hasselbergs och Spangenbergs artikel föranleds av rektorsvalet vill vi här inskränka oss till att nämna några aktiva uppgifter som bör åligga en rektor (och där denne kan riskera att halka över gränsen till ?management?).
Gustavsson, Hasselberg och Spangenberg är själva representanter för den del av universitetet som känner sig mest hotade av ?managementidén? och det krävs ett starkt akademiskt ledarskap från exempelvis en rektor för att skydda denna del av universitetet mot de hot som de målar upp. Däremot finns det även forskning, framför allt inom de andra två huvudområdena av Uppsala universitet, där det krävs både långsiktiga strategier, planering och handfast ledarskap i traditionell projektmening. Vi kan ta det aktuella Nobelpriset för upptäckten av universums accelererande expansion som ett exempel på forskning där det krävs ett mångårigt ledarskap och stöd för att ett universitets forskare skall kunna bidra till utvecklingen.
Ett annat exempel från medicinens område är forskningen kring det genetiska arvets påverkan på förekomsten av våra vanligaste folksjukdomar. Det krävs bland annat dyrbar sekventieringsapparatur och så kallade biobanker med prover från många individer för att universitetets forskare skall kunna göra en avgörande insats. I båda dessa exempel inses lätt att samverkan mellan fria forskare kräver ett starkt ledarskap för att klara av utmaningarna i projekten.
Vi vill även påminna om att forskningen och undervisningen kräver fysiska förutsättningar såsom lokaler. De måste planeras på lång sikt och arbetet med att förverkliga planen organiseras på ett klokt sätt. Det kräver även det ett starkt ledarskap i en (som det skall vara inom ett bra universitet) lätt anarkistisk samverkan av fria forskare.
Dagens internationella forskningsuniversitet kräver betydande resurser. Det innebär att den part som finansierar verksamheten kräver och i ökande utsträckning ställer stora krav på kostnadseffektivitet. Tyvärr innebär detta ofta att universitetets administration växer. Till ett starkt akademiskt ledarskap hos en rektor hör att ständigt bevaka administrationens tillväxt och kritiskt ifrågasätta denna.
I styrelsen för ett universitet finns en extern ordförande och ett antal ledamöter som representerar samhället utanför universitetet. Sedan 2007 har rektor i uppgift att föreslå regeringen kandidater till dessa platser i universitetets styrelse. En klok rektor tar råd av sina kolleger i universitetet, kanske genom att utnyttja den vid Uppsala universitet kollegialt valda senaten, inför denna nomineringsprocess.
Är man orolig för att managementidén skall får för stort inflytande så bör man noga överväga vilka styrelseledamöter man föreslår. Vår erfarenhet är att dessa inte alltid har så stor förståelse för det kollegiala systemet, men ofta är mycket aktiva när en ny rektor skall identifieras.
Bo Sundqvist
professor, f d rektor Uppsala universitet
Stefan Björklund
professor, f d rektor för Högskolan i Örebro
UNT 9/10 2011