”Friskolereformen verkar inte ha lett till bättre skolresultat, eller några generella fördelar för det svenska samhället som var tanken, utan snarare tvärtom”, skriver Anders Genzel den 11/ på UNT Debatt, en artikel som blandar åsikter, myter och oklara hänvisningar till ”forskare” i en svavelosande attack på det fria skolvalet i allmänhet, och friskolorna i synnerhet.
Anders Genzel väljer att dels bortse från aktuell forskning som visar att skolvalet lett till både bättre resultat (SNS Analys nr 7, Friskolereformens långsiktiga effekter på utbildningsresultat av Böhlmark och Lindahl) och motverkat det sociala arvet för dem med allra sämst förutsättningar (Essays on Skills, School Choice and their Long-Term Consequences, Universität Mannheim av Verena Niepel).
Han fortsätter med hävda att friskolereformen skulle ha inneburit ”fritt fram för alla föreningar eller företag att starta skolor” och att ”De flesta friskolorna har sedan dess drivits med vinstintresse och någon egentlig utvärdering har inte ägt rum”. Inget av detta stämmer. Endast för kommuner är det fritt fram att starta en skola. För alla andra gäller ett omfattande ansökningsförfarande hos Skolinspektionen. Den som inte kan visa upp godkända lokaler och kompletta planer för allt ifrån likabehandlingsplaner och hur särskilt stöd ska anordnas för svaga elever till hur skolbiblioteket ska se ut och en godkänd elevprognos, får inte starta.
Att ”vinstintresset” styr är enkelt att påstå, samtidigt som skolbranschen är en av de minst lönsamma, helt enkelt eftersom de allra flesta som startar, äger och driver skolor gör det för att de vill åstadkomma något bra för eleverna, och inte för att de vill tjäna pengar. Enstaka exempel på skolföretag som gör stora vinster är just enstaka exempel. I genomsnitt är rörelsevinsten bland skolaktiebolagen 4,14 procent, varav det mesta – i många skolor allt – återinvesteras i verksamheten, efter att en knapp tredjedel betalats i skatt, förstås.
Vad Genzel menar när han säger att det inte gjorts någon ”egentlig utvärdering” är också svårt att förstå. Den nämnda, och annan forskning, är exempel på hur skolan ständigt utvärderas. Både fristående och kommunala skolor inspekteras regelbundet av Skolinspektionen, och i genomsnitt får kommunala skolor fler anmärkningar. Dessutom görs ständigt olika undersökningar om skolan. I dessa får fristående skolor genomgående bättre resultat än de kommunala när det gäller elevernas trivsel, elevers och föräldrars nöjdhet, lärarnas trivsel och möjlighet att påverka sin arbetssituation.
Resultaten är bättre i friskolor. Andelen elever som får godkända betyg i alla ämnen och andelen gymnasieelever som tar examen på utsatt tid är högre. Den som avfärdar allt detta med att ”Visserligen kan enskilda individer tjäna på de privata skolorna men definitivt inte hela samhället” har en märklig människosyn. Vad består samhället av, om inte de enskilda individerna?
Sverige är ett föregångsland på många sätt, inte minst när det gäller jämlikhet och samhällets inriktning på att ge alla samma möjligheter, vilket senast bekräftades av en förstaplats i Social Progress Index. Ett av de främsta uttrycken för detta är det fria, solidariskt finansierade skolvalet. Svenska barn har alla samma rätt att välja den skola de helst vill gå i, oavsett föräldrarnas inkomst eller bostadsadress.
Andreas Genzel påstår att eleverna ”stressas av omöjligheten att veta att man väljer rätt”. Att välja kan vara svårt. Men jag tror att det är mycket mer stressande att bli reducerad till en kugge i samhällsmaskineriet, som fråntas all rätt att påverka sin egen situation.
Cecilia Nykvist
vd, Friskolornas riksförbund
UNT 17/4 2013