I dagarna får jag och min sambo barn. Det innebär att den nyblivna treåriga storasystern inte längre får vara på förskolan mer än 20 timmar i veckan. Det kan man tycka vad man vill om. Man skulle exempelvis kunna tycka att det var rimligt att man såg på förskolan som en pedagogisk verksamhet som har ett värde för barnet oavsett om mamma eller pappa är föräldraledig eller arbetar. Och att barnet följaktligen skulle ha rätt att vara där oavsett familjesituation.
Men nu har alltså Uppsala kommun valt att begränsa den tid som barn vars förälder är föräldraledig med yngre syskon får vara på förskolan.
Även om det är svårt att förstå varför man valt att ha en sådan begränsning så är det som det är med den saken. Det underliga är att Uppsala kommun ändå anser sig ha rätt att ta ut full avgift för treåringens förskoleplats. Trots att man alltså har begränsat hennes rätt att vara där.
Förskolan bekostas delvis genom den kommunala inkomstskatt vi betalar och delvis genom de avgifter som föräldrarna betalar. Den kommunala inkomstskatten betalar vi för att gemensamt finansiera samhälleliga nyttigheter, och det gör vi även om vi inte alltid personligen behöver alla de tjänster som kommunen tillhandahåller. Avgiften å andra sidan betalar den som använder en specifik tjänst, oavsett om den tjänsten är en bussresa eller en förskoleplats.
Om man tar ut en avgift för en tjänst är det orimligt att begränsa användarens rätt att använda sig av tjänsten utan att samtidigt reducera avgiften.
Det kan givetvis vara så att användare själv väljer att inte använda sig av tjänsten. Men i det här fallet är det kommunen som begränsar tillgången till förskolan samtidigt som man tycker att användaren ska fortsätta att betala avgiften som tidigare.
Frågan är hur den politiska ledningen i Uppsala kommun kan försvara ett system där man tar ut full avgift för något samtidigt som man begränsar tillgången till tjänsten?
Fredrik Jansson
pappa
UNT 4/11 2013