Debatt: Fundera över fred

Uppsala kommun har tagit initiativ till ett årslångt högtidlighållande av att Sverige har haft fred i 200 år. Varje månad under år 2014 har ett särskilt tema. Efter januaris och februaris teman med frihet och yttrandefrihet kommer mars månad med hållbarhet som tema.

Plötsligt rullar stridsvagnarna återigen inom Europas gränser. Utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina visar att freden inte kan tas för given. Samtidigt är det ju precis det förhållningssätt som svenskar vanligtvis har till freden.

Min egen erfarenhet är att i retoriken om Sveriges långa period av fred saknas det ofta plats för det faktum att många invandrade svenskar har egna erfarenheter av krig eller så ligger dessa erfarenheter bara en eller två generationer bort.

Jag har själv tysk-svensk bakgrund. Min tyska morfar var en av många som inte kom hem till sin familj efter andra världskrigets slut. Först flera månader efter krigsslutet fick min mormor och hennes båda döttrar beskedet att min morfar hade stupat på östfronten, i januari 1945.

När jag växte upp på 1960- och 70-talet var det väldigt ovanligt att ha en relativt nära släkting som omkommit i ett krig. I dag är det mycket vanligare, men fortfarande lika osynligt. Medborgarna i det svenska majoritetssamhället har kommit att ta fred, yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter för givet.

Ska vi nöja oss och bara vara glada åt att vi har det så bra i Sverige? Eller ska vi, allt efter ork och förmåga, möjligen börja reflektera över varför Sverige har kunnat ha fred så länge och också våga fråga efter erfarenheterna och åsikterna hos dem som har erfarenhet av krig? Fredsjubileet år 2014 erbjuder en räcka av möjligheter till reflektion och samtal. Jag tycker att det kan förväntas att varje förtroendevald person i Uppsala kommun deltar i något av Fredsårets evenemang!

I en kritisk insändare i UNT den 2 februari hävdades att det är ett rent bedrägeri att påstå att Sverige har haft 200 år av fred. Detta med hänvisning till att svenska försvarsmakten deltar i den Nato-ledda insatsen i Afghanistan. Ordet bedrägeri är ett starkt uttryck. Men insändarskribenten har faktiskt en poäng. Vi kanske borde precisera att firandet gäller 200 år av fred på svenskt territorium?

Andra frågor som måste diskuteras är om Sverige verkligen borde fira 200 år av fred, när resten av Europa högtidlighåller 100-årsminnet av första världskrigets utbrott? Har Sverige rätt att fira 200 år av fred, när andra länder fick stå för kampen mot den tyska aggressionen under andra världskriget? ¨

Folkpartiet Liberalerna är för ett svenskt medlemskap i Nato. Inte så populärt kanske. Men det är en slutsats som Folkpartiet drar av det faktum att det numera inte finns några makter att vara neutral emellan. Dessa frågor bör vi tala om under fredsåret och svaren är inte givna.

När ett land har haft fred på sitt territorium under så lång tid som Sverige, blir freden som ett kulturarv. Men kulturarv måste hållas levande, det vill säga kulturarvet måste användas och vara tillgängligt för att människor ska kunna uppleva det som angeläget. Nu finns det som tur är flera institutioner i Uppsala där fredsfrågor och betydelsen av vårt eget förhållande till andra människor problematiseras dagligen. Jag vill särskilt framhålla Fredens Hus och uppmana alla som bor i Uppsala att under år 2014 besöka detta första fredsmuseum i Sverige.

Krig kan paradoxalt nog vara nödvändigt, samtidigt som varje enskild människas död under ett krig är en meningslös förlust. Att som jag vara helsvensk och halvtysk innebär en känsla av ansvar och skuld i förhållande till andra världskriget och Förintelsen, men är också en grund för ett politiskt engagemang för rättsstat, demokrati och liberalism. I mars 2014 är Ukraina tvunget att mobilisera. I Uppsala kan vi läsa en på en av affischerna under Fredsåret 2014: ”Vinden i håret. På väg till skolan. Kom, det är fred!”