Nämnden för hälsa och omsorg har nyligen uppmärksammat att man kommer att gå med stora underskott. För år 2012 beräknar man att överskrida budgeten med minst 14 miljoner kronor. Tjänstemännen fick vid nämndmötet i oktober i uppdrag att beräkna konsekvenserna av olika sparförslag.
Kom detta besked från tjänstemännen som en nyhet eller har politikerna medvetet överskridit budgeten på grund av behov som man inte ansåg sig kunna låta bli att möta? Eller har man struntat i att följa lagen och dragit på sig sanktioner för lagtrots?
Det verkar helt klart att underskottet till en väsentlig del beror på medvetet lagtrots. Man har nämligen fått sanktioner på flera miljoner kronor, genom att underlåta att verkställa beslut enligt LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade), främst bostad med särskild service.
Det kan inte komma som en nyhet för kommunen att barn med omfattande funktioner blir vuxna och liksom andra ungdomar vill skapa ett eget liv. Det absoluta flertalet har – oftast sedan tidig barndom – behövt andra LSS-insatser såsom korttidshem och avlösarservice. Men kommunen har under hela den tid LSS har funnits legat efter med planeringen. Riksdagen har tröttnat på kommunernas lagtrots och utmäter sanktioner när insatser inte ges inom rimlig tid.
Inte nog med att personer med omfattande funktionshinder – de allra flesta med utvecklingsstörning och andra begåvningsmässiga funktionshinder – inte får sina rättigheter till LSS-stöd tillgodosedda genom lagtrotset. Dessutom riskerar andra med omfattande funktionshinder att få ta smällen när nämnden nu måste få ned kostnaderna genom olika besparingar.
Tyvärr är dessa chockerande nyheter från nämnden bara ytterligare exempel på den bristande viljan att ge det nödvändiga stödet till dem med omfattande funktionshinder, de kommunmedborgare som är allra mest i behov av samhällets solidaritet för att ha en fungerande vardag och som riksdagen i total enighet beslutat ska omfattas av den starka rättighetslagen LSS.
Beskedet kommer dessutom sedan många av oss, som är berörda av nämndens politik, sett allt fler illavarslande tecken på att LSS-tanken är satt ur spel. Det sker en åtstramning här – det har till exempel blivit svårare att få ledsagarservice.
Det sker en indragning där – genom neddragningar i personalstyrkan blir det svårt att komma i väg individuellt på fritidsaktiviteter. Man måste underkasta sig kollektivets vilja. Antingen tar sig alla i väg – eller ingen.
Vissa tidigare försök har funktionshindersorganisationer som FUB (Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna) och Asperger- och autismföreningen åtminstone delvis lyckats stoppa. Det gäller riktlinjer för handläggningen av ansökningar om LSS-stöd. Där gjordes ingen skillnad på socialtjänstlagen och LSS, och förvaltningsrätten gav föreningarna rätt i sin överklagan – inte bara en gång utan även en andra gång när man försökte döpa om riktlinjerna till vägledning utan några väsentliga korrigeringar i övrigt. Tyvärr verkar det felaktiga tänket ändå finnas kvar hos vissa handläggare även om man bedyrar att det inte gör det.
Nämndens boendeplan håller på att revideras. Den ligger i linje med socialtjänstlagens synsätt i ett viktigt avseende: boendet när man blir gammal och behöver mycket omvårdnad. Trots att Socialstyrelsen kraftfullt framhåller den lilla gruppens princip och att samlokalisering inte ska ske med ordinärt äldreboende, finns fortfarande dessa planer kvar för gamla med LSS-insatser. LSS är mycket tydlig med att ingen förlorar sin rätt till LSS-stöd på grund av ålder. Den rätten har man hela livet.
En försåtlig men mycket allvarlig glidning bort från LSS-tanken finns i nämndens värdegrund. Den gäller för hela nämndens ansvarsområde och där finns mycket som rätteligen faller under socialtjänstlagen.
Men den passar inte för verksamheter som rör LSS: inte för upphandling av LSS-verksamheter, avtalsuppföljningar, själva utförandet av stödet samt individuppföljningar. Här tas bara kort upp den viktigaste skillnaden. Den gäller LSS-värdet goda levnadsvillkor, som inte alls finns med i värdegrunden. Det är olyckligt.
De skäliga levnadsvillkor som socialtjänstlagen erbjuder är en minsta-möjliga-nivå. Skillnaden är av avgörande betydelse för omfattningen och kvaliteten på stödet – vilket gör LSS-stöd dyrare. Men detta har riksdagen tyckt vara rättfärdigt eftersom det är fråga om medborgare med omfattande, ofta livslånga, funktionshinder. Nästan 90 procent av dem med LSS-stöd har en utvecklingsstörning eller annat begåvningsmässigt funktionshinder.
Nämndens synsätt omöjliggör en korrekt tillämpning av LSS. Beror det enbart på bristande kunskap om skillnaden mellan de båda lagarna? Eller är det en medveten strategi att av kostnadsskäl – men utan att uttryckligen säga det – sträva mot att stöd- och omsorgsverksamheten ska styras enligt socialtjänstlagen? Då är kommunmedborgare med omfattande funktionshinder illa ute.
Barbro Lewin
funktionshinderforskare, Uppsala FUB
UNT 19/11 2012