Kristdemokraterna har länge drivit frågan om skatteavdrag för ideella gåvor. Nu har man fått gehör för sin hjärtefråga inom alliansregeringen. Från den 1 januari kan privatpersoner få skattereduktion för gåvor till vissa välgörande ändamål. Konkret handlar det om gåvor på minst 200 kronor per tillfälle och för totalt mer än 2 000 kronor per år. Det ger en skattelindring på 25 procent. Taket har satts vid 6 000 och den maximala skattereduktionen blir därför högst 1 500 per person. En förutsättning är att gåvomottagaren är godkänd av Skatteverket.
Under den gångna höstens turbulens inom KD, med en medial fokusering på Göran Hägglund och vad partiet åstadkommit inom alliansregeringen, lyfte många kristdemokrater fram reformen med skatteavdrag för gåvor som en betydande framgång. Göran Hägglund sa i en intervju att det här blir ”en rejäl injektion för föreningslivet” (Rapport 1/9). Riksdagsledamoten Mikael Oscarsson kallade reformen goda nyheter i adventstid (UNT 19/12) och KDU:s andre vice ordförande Christian Olsson beskrev reformen inte bara som en seger för KD utan också som en vinst för hela Sverige (kdu.se).
Men faktum är att reformen har alla förutsättningar för att bli en rejäl flopp. I debatten hänvisas ofta till Norge. Där finns ett skattesystem med gåvoavdrag som anses föredömligt. Man har försökt överföra den norska modellen till svenska förhållanden. Det har man inte lyckats med.
I Sverige är avdragsrätten begränsad till hjälpverksamhet bland behövande och till främjande av vetenskaplig forskning. Det är ett alldeles för snävt perspektiv. Att avdragsrätten gynnar för få inser man när man jämför med Norge. Där ges skattereduktion för en lång rad olika ändamål. Barn- och ungdomsarbete inom musik, teater, litteratur, dans och sport är några exempel liksom religiösa och konfessionella aktiviteter. Organisationer som värnar om mänskliga rättigheter, som arbetar för att förbygga olyckor och föreningar och som vill bevara det kulturella arvet, miljön och naturen är andra exempel. Vid en jämförelse med Norge är det skillnaderna och inte likheterna som dominerar.
Nivån på avdragsrätten är en annan väsentlig skillnad. Det maximala beloppet för skatteavdrag i Norge är ca 14 000 kronor mot 6 000 kronor i Sverige. Dessutom gäller avdragsrätten i Norge både fysiska och juridiska personer. I Sverige är det begränsat till privatpersoner.
En tredje och synnerligen anmärkningsvärd skillnad är att i Norge behöver gåvomottagarna inte betala några ansöknings- och årsavgifter till Skatteverket. I Sverige måste varje organisation betala 10 000 kronor i ansökningsavgift och sedan 7 000 kronor i en årlig avgift. Detta är en omöjlighet för många små föreningar. Och att det finns många små organisationer, som inte kan betala dessa skyhöga avgifter, förstår man när man ser statistiken från Norge. År 2010 blev 385 norska organisationer godkända som gåvomottagare. Nästan en tredjedel av alla godkända organisationer föreningar vars insamlingsresultat ligger under 100 000 kronor per år.
Det finns många sådana organisationer också i Sverige. Ett exempel utgör Föreningen SkolbarnAfrika, som bedriver hjälparbete bland barn i Sydafrikas slum. Insamlingsresultatet 2011 låg under 100 000 kronor. Samtliga medel gick dock oavkortat till hjälparbetet i Sydafrika. Föreningen hade inga administrativa eller andra kostnader. Och vill då naturligtvis inte använda insamlade medel till att finansiera skatteverkets administration. För givare till organisationer, som inte är beredda att skänka pengar till Skatteverket, blir det därför ingen skattereduktion.
Det finns en uppenbar risk att skattereformen för gåvor blir ett slag i luften. Små hängivna ideella föreningar kommer att missgynnas. De stora administrationstyngda hjälporganisationerna blir vinnare.
Om reformen skall få det genomslag som Kristdemokraterna önskar, och bli den fjäder i hatten som partiet förtjänar, måste ändamålen för gåvomottagandet vidgas, högre beloppsgränser för givandet fastställas och framför allt måste de skyhöga avgifterna till Skatteverket slopas. Reformen är ett steg i rätt riktning och symbolvärdet är betydande. Men nu åligger det regeringen att snarast göra de justeringar som krävs för att reformen inte skall bli ett stort misslyckande.
Claes-Olof Emgård Olsson
fd akademidirektör vid Göteborgs universitet
UNT 13/12 2012
Det nya skatteavdraget för gåvor blir en flopp. Beloppet som får dras av är för lågt och verksamheterna som får stödjas för få, skriver Claes-Olof Emgård Olsson.
Kristdemokraterna har länge drivit frågan om skatteavdrag för ideella gåvor. Nu har man fått gehör för sin hjärtefråga inom alliansregeringen. Från den 1 januari kan privatpersoner få skattereduktion för gåvor till vissa välgörande ändamål. Konkret handlar det om gåvor på minst 200 kronor per tillfälle och för totalt mer än 2 000 kronor per år. Det ger en skattelindring på 25 procent. Taket har satts vid 6 000 och den maximala skattereduktionen blir därför högst 1 500 per person. En förutsättning är att gåvomottagaren är godkänd av Skatteverket.
Under den gångna höstens turbulens inom KD, med en medial fokusering på Göran Hägglund och vad partiet åstadkommit inom alliansregeringen, lyfte många kristdemokrater fram reformen med skatteavdrag för gåvor som en betydande framgång. Göran Hägglund sa i en intervju att det här blir ”en rejäl injektion för föreningslivet” (Rapport 1/9). Riksdagsledamoten Mikael Oscarsson kallade reformen goda nyheter i adventstid (UNT 19/12) och KDU:s andre vice ordförande Christian Olsson beskrev reformen inte bara som en seger för KD utan också som en vinst för hela Sverige (kdu.se).
Men faktum är att reformen har alla förutsättningar för att bli en rejäl flopp. I debatten hänvisas ofta till Norge. Där finns ett skattesystem med gåvoavdrag som anses föredömligt. Man har försökt överföra den norska modellen till svenska förhållanden. Det har man inte lyckats med.
I Sverige är avdragsrätten begränsad till hjälpverksamhet bland behövande och till främjande av vetenskaplig forskning. Det är ett alldeles för snävt perspektiv. Att avdragsrätten gynnar för få inser man när man jämför med Norge. Där ges skattereduktion för en lång rad olika ändamål. Barn- och ungdomsarbete inom musik, teater, litteratur, dans och sport är några exempel liksom religiösa och konfessionella aktiviteter. Organisationer som värnar om mänskliga rättigheter, som arbetar för att förbygga olyckor och föreningar och som vill bevara det kulturella arvet, miljön och naturen är andra exempel. Vid en jämförelse med Norge är det skillnaderna och inte likheterna som dominerar.
Nivån på avdragsrätten är en annan väsentlig skillnad. Det maximala beloppet för skatteavdrag i Norge är ca 14 000 kronor mot 6 000 kronor i Sverige. Dessutom gäller avdragsrätten i Norge både fysiska och juridiska personer. I Sverige är det begränsat till privatpersoner.
En tredje och synnerligen anmärkningsvärd skillnad är att i Norge behöver gåvomottagarna inte betala några ansöknings- och årsavgifter till Skatteverket. I Sverige måste varje organisation betala 10 000 kronor i ansökningsavgift och sedan 7 000 kronor i en årlig avgift. Detta är en omöjlighet för många små föreningar. Och att det finns många små organisationer, som inte kan betala dessa skyhöga avgifter, förstår man när man ser statistiken från Norge. År 2010 blev 385 norska organisationer godkända som gåvomottagare. Nästan en tredjedel av alla godkända organisationer föreningar vars insamlingsresultat ligger under 100 000 kronor per år.
Det finns många sådana organisationer också i Sverige. Ett exempel utgör Föreningen SkolbarnAfrika, som bedriver hjälparbete bland barn i Sydafrikas slum. Insamlingsresultatet 2011 låg under 100 000 kronor. Samtliga medel gick dock oavkortat till hjälparbetet i Sydafrika. Föreningen hade inga administrativa eller andra kostnader. Och vill då naturligtvis inte använda insamlade medel till att finansiera skatteverkets administration. För givare till organisationer, som inte är beredda att skänka pengar till Skatteverket, blir det därför ingen skattereduktion.
Det finns en uppenbar risk att skattereformen för gåvor blir ett slag i luften. Små hängivna ideella föreningar kommer att missgynnas. De stora administrationstyngda hjälporganisationerna blir vinnare.
Om reformen skall få det genomslag som Kristdemokraterna önskar, och bli den fjäder i hatten som partiet förtjänar, måste ändamålen för gåvomottagandet vidgas, högre beloppsgränser för givandet fastställas och framför allt måste de skyhöga avgifterna till Skatteverket slopas. Reformen är ett steg i rätt riktning och symbolvärdet är betydande. Men nu åligger det regeringen att snarast göra de justeringar som krävs för att reformen inte skall bli ett stort misslyckande.
Claes-Olof Emgård Olsson
fd akademidirektör vid Göteborgs universitet
UNT 13/12 2012
