Sveriges deltagande i Nato-insatsen i Libyen riskerar att allvarligt skada vår relation till den Afrikanska Unionen (AU).
Att sätta in svenska Jasplan är ett ogenomtänkt och missriktat försök att värna om humanitära ideal. Verklig solidaritet och långsiktig utveckling i Afrika måste i stället bli vägledande för svenskt engagemang.
Sverige bör gå i bräschen för ett förstärkt partnerskap mellan EU, FN och AU. Den svenska regeringen bör aktivt verka för ett mer demokratiskt FN där Afrika ges en plats som permanent medlem av säkerhetsrådet.
Sverige har inte kontroll över Nato:s militärstrategiska beslut. Var de ledande stormakterna framöver väljer att fälla bomber över Libyen kommer att däremot att få konsekvenser även för Sveriges inflytande i Mellanöstern och Afrika. En betydande grupp arabiska och afrikanska stater anser att USA, Frankrike och Storbritannien agerat bortom ramen för FN säkerhetsrådsresolution 1973.
Förutom att implementera flygförbudszonen för att rädda Benghazi bombades även andra mål, också nära Gadaffis palats i Tripoli. Natos insats för att förhindra ett förestående blodbad i Benghazi hade brett multilateralt stöd. Detta gäller däremot inte den bredare tolkningen av FN:s mandat.
Därför måste Sverige nu:
l Agera för att behålla den multilaterala grunden för insatsen
l Stödja Arabförbundets och AU:s förslag om vapenvila och reformer
l Utkräva mer klarhet kring insatsens syften, omfång, och metod.
Sverige vill värna humanitära ideal i Afrika och det är bra. Men beskydd för civilbefolkningar kan ges på flera sätt: Nato-ledda flygräder för att implementera en flygförbudszon representerar en bland andra möjligheter.
FN:s skyldighet att skydda civila, som antogs vid FN:s toppmöte 2005, varken bör eller kan reduceras till militära medel.
Detta ramverk föreskriver respons såsom prevention, politisk dialog, påtryckningar, sanktioner, fördömanden av människorättsbrott, och i allra sista hand militär intervention. Afrikanska stater, till exempel Sydafrika och Nigeria, kan sannolikt komma att omvärdera sitt stöd för ”skyldighet att skydda”-begreppet utifrån erfarenheterna av Libyeninsatsen. Sydafrika, Gabon och Nigeria, i egenskap av ickepermanenta medlemmar på FN:s säkerhetsråd, röstade för resolution 1973, men de har efteråt kritiserat hur brett resolutionens språk har tänjts av de intervenerande staterna. Sviktande afrikanskt stöd för denna norm vore en förlust för Sverige som arbetade aktivt för dess antagande år 2005.
Sätter vi likhetstecken mellan vår delaktighet i Libyeninsatsen och solidaritet så definierar vi solidaritet farligt snävt.
Solidaritet med människor i Afrika visar vi mer effektivt och långsiktigt på andra sätt, genom såväl utrikespolitik som utvecklingsbistånd. Sverige bör gå i bräschen för ett förstärkt partnerskap mellan EU, FN och AU. Detta utgör en av grundpelarna i Sveriges Afrikapolitik och kräver ett förnyat engagemang för afrikanska kärnfrågor.
Afrika vill se konkreta finansieringsåtaganden från Sverige och andra EU-länder i diskussioner kring de kontroversiella EPA-avtalen (varuavtal mellan Afrika och EU) och regional ekonomisk integration.
Den svenska regeringen bör göra gemensam sak med afrikanska ledare för att ytterligare belysa frågan om stärkt preventiv diplomati och fredsbyggande inom FN. Under 2010 tog Nigeria initiativet till diskussioner i ämnet. Den svenska regeringen bör också aktivt verka för ett mer demokratiskt FN, där Afrika ges en plats som permanent medlem av säkerhetsrådet. Sverige har redan sagt att utvecklingsländerna måste få en förstärkt ställning på ett reformerat säkerhetsråd. Det är dags att konkretisera denna ståndpunkt.
Linnéa Bergholm
forskare vid Institutionen för Globala studier, Göteborgs Universitet, och vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala
UNT 28/4 2011