Låt mig börja med det sistnämnda. Forskningen behöver pengar och stora forskningsprojekt behöver mycket pengar. Men dessa kommer från håll, som inte i första rummet är intresserade av sanningen för dess egen skull, utan av avkastning på investerat kapital. Forskningen har blivit ett allt viktigare instrument för industriell produktutveckling och marknadsföring. Industriernas interna forskning kompletteras med beställningsarbeten från universitet och och andra institutioner. Politikerna vill gynna studier som ger möjlighet till tillväxt. Dessutom kan beställarens intressen kräva att forskningsresultat hemligstämplas ? ett förfarande som drabbar vetenskapens frihet och öppenhet.
Mikroelektronik, genteknologi och farmakologi är exempel på områden som får stora anslag. Humaniora och det som i dag anses vara mer udda verksamheter får mindre eller inga forskningspengar alls.
För mig, som under många sysslat med vårdfrågor och landstingspolitik, är det tydligaste och mest närliggande exemplet på detta läkemedelsindustrin. Läkemedelsföretagen behöver ett betydande kapital för att kunna göra tillräckligt omfattande studier. Det är då viktigt att de studier som görs blir ett led i bevisföringen för att lansera ett nytt preparat. Det innebär att inte alla studieresultat offentliggörs.
Det är problematiskt att dra en alltför skarp linje mellan det som i dag anses vara vetenskapligt bevisat å ena sidan och övriga påståenden. Det är lätt att ta fram exempel som de flesta av oss kan tycka är nonsens. Men, för att fortsätta på vårdområdet, det som kallas alternativmedicin i dag innehåller ju mycket mer än rena påhitt. Dessutom flyttas gränsen mellan det som brukar kallas skolmedicin (det vill säga det som vid en viss tidpunkt anses bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet) och alternativmedicin hela tiden.
Ett tydligt exempel är akupunktur. Användningsområdet är inte lika stort i Sverige som i Kina, men för några decennier sedan var det inte rumsrent hos oss att påstå att akupunktur var något annat än rent påhitt. Om några år har vi förmodligen ännu fler användningsområden.
I Sverige av i dag har vi ett alltför snävt synsätt på vad som kan leda vården framåt. Det gör att många av alternativen aldrig får chansen att visa vad de går för i forskningsstudier. Det anses inte passande att satsa pengar på något som man är tveksam till. Ingen vill skriva en doktorsavhandling om att något inte ger effekt. Men det gör att kunskap och forskning får svårt att göra de språngvisa framsteg som ofta förekommit inom olika kunskapsområden.
Det finns också anledning att föra en inomvetenskaplig diskussion kring olika typer av behandlingar och deras effekter. Man brukar säga att ungefär 40 procent av allt som görs på till exempel Akademiska sjukhuset har stöd av kunskap från kontrollerade studier. Övrigt är beprövad erfarenhet med olika grad av vetenskaplighet. Ofta har man börjat med en viss typ av behandling och eftersom den verkar fungera så fortsätter man. I andra länder är praxis ofta annorlunda.
Många gånger är det helt OK. Det anses till exempel inte rimligt med placebooperationer, det vill säga att man ?låtsasopererar?. (När man gjorde det i Italien på 1930-talet fick man dock inte någon skillnad mellan att skära upp och sy igen och att göra ingreppet på riktigt på kärlkrampspatienter!) Men, kirurgi har länge ansetts ha en stor placeboeffekt i sig.
Således, det finns anledning att kritiskt granska det som sker inom den så kallade alternativa medicinen och det är naturligtvis inte så att den ena uppfattningen är lika mycket värd som en annan. Men, denna kritiska granskning bör ges resurser och även skolmedicinens arbetssätt behöver granskas.
Mats Sjöborg
politiker (FP) och psykolog
UNT 4/10 2011