På söndag är det grand final i tävlingsserien Poesi utan gränser och Uppsala Stadsbibliotek fylls av ungdomar som läser dikter de själva skrivit på alla upptänkliga språk. Vi firar femte året i rad med Poesi utan gränser. Med 42 elever som tävlar i 14 språk och sammanlagt 19 språkgrupper i finalen går Poesi utan gränser med oförminskad styrka vidare. Vi har sammanlagt fått in 77 dikter från olika högstadie- och gymnasieskolor runtom i Uppsala och Uppsala län. Bakom varje dikt gömmer sig ett stort antal elever eftersom lärarna som jobbar med poesi i sina klasser inte får skicka in mer än tre dikter per undervisningsgrupp och på en del språk kommer endast en eller två dikter.
Detta gör Poesi utan gränser inte bara till den i särklass största poesitävlingen i Uppsala utan framför allt till ett kraftfullt redskap i utveckling av en ny generation poeter och litteratörer i Uppsala.
Poesi utan gränser ger ungdomarna en arena att träda fram utanför skolvärlden och i offentlighetens ljus, visa sina talanger och sina språkkunskaper och värdet av vad de lär sig.
Det är språkens fest som visar på värdet av att lära sig främmande språk mer än bara engelska. Det är också poesins fest som visar värdet av att skriva och framföra något mer än twitter och notiser på facebook.
Men Poesi utan gränser uppfyller fler uppgifter än så. Ingenting annat kan ta fram och synliggöra den flerspråkighet som finns gömd under den uppländska myllan och den rikedom som den innebär. Denna flerspråkighet lyfts fram av de späda individerna för att nå ut till den vuxna publiken. Och knappt något annat kan ta fram de positiva sidorna i det multikulturella än just poesin.
Poesi utan gränser har inte bara varit roligt för oss och eleverna, utan är positivt på många sätt för Uppsala. Inte desto mindre har det kostat stora krafter för att ta plats i det kulturella Uppsala. Förra året fick vi äntligen lön för mödan: dels uppmärksammades vi stort av medierna, särskilt UNT, dels fick undertecknad Gösta Knutssonstipendiet av Kulturnämnden, vilket självklart inte var ett erkännande för mig som person utan som ordförande i en liten, men hårt arbetande förening.
Samtidigt är det ju skolan som är vårt fäste och främsta arbets- och målområde, medan den kulturellt intresserade allmänheten bara tar del av resultatet. Men det är svårt att komma till tals med de ansvariga för skolan.
Vi har försökt att som föredragande komma till de nämnder som har att göra med skolan – men de låter oss antingen veta att de inte har pengar för sådant eller inte har tid. De hänvisar oss till rektorerna medan rektorerna hänvisar oss till nämnderna. Följden är att vi måste avsätta en stor del av vår tid för att säkra finansieringen av projektet – år efter år efter år.
Vi som arbetar ideellt gör det som bekant inte för pengar – oavsett om vi får en viss ersättning eller inte. Ett gott ord kan räcka till för att ge oss nytt bränsle. Vi kan springa uppförsbacke ganska länge, men inte hur länge som helst utan att åtminstone från skolan få den sortens erkännande som Kulturnämnden gav oss. Ett årligt anslag skulle inte bara garantera vårt fortbestånd utan ge oss möjligheter till att sätta Uppsala ännu bättre på kartan.
Reza Rezvani