Varför söker regeringen ständigt verbal konfrontation om försvarspolitiken? Varför erkänner de inte i den allmänna debatten att en långsiktig uppgörelse i försvarsberedningen är det som ger stabilitet och stadga?
Vi socialdemokrater har ett seriöst intresse av att åstadkomma en bred överenskommelse inför att försvarsberedningen avslutar sitt arbete den sista mars nästa år. Försvars- och säkerhetspolitiken fungerar bäst när den omfattas av breda majoriteter i riksdagen. Det skapar stabilitet. Därför var det ett misstag när högeralliansen drev igenom det nya yrkesförsvaret med en knapp majoritet i riksdagen.
Högeralliansen borde lära av detta misstag. Och vi tänker inte använda samma metod om vi kommer till regeringsmakten. Men vi tänker inte heller ta ansvar för eller svara på frågor om något annat partis försvars- och säkerhetspolitik. Däremot så är vi beredda att ta ansvar för breda uppgörelser, oavsett om vi är i opposition eller regeringsställning. Vi vill agera konstruktivt, vilket innebär att se problemen som de är och försöka åstadkomma lösningar.
Högeralliansen däremot tycks välja en propagandistisk väg. Man skryter om "nysatsningar" som de flesta inser att inte löser vare sig de praktiska eller ekonomiska problemen inom försvarsmakten. Dessutom tror man att det finns någon sorts smartness i att ständigt återkommande tala om röd-grön splittring. Seriöst sett så har vi inte råd med denna teater längre, utan vad som krävs är en blocköverskridande överenskommelse med långsiktig bäring för att staga upp den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Det är dags för skärpning!
Några av de problem som vi har att försöka lösa är avhoppen bland yrkessoldaterna, rekryteringsproblemen för deltidssoldaterna, de stora underskotten i materielbudgeten, den ekonomiska instabiliteten i personalförsörjningen, hur vi långsiktigt åstadkommer en folkförankring för försvaret, Gotlands strategiska position, hur det nordiska samarbetet ska utvecklas och hur vi möter Rysslands upprustning och ökade militära aktivitet. Detta är stora och allvarliga utmaningar som inte lämpar sig för lättsinnig politisk skuggboxning med billiga poänger i en kommande valrörelse.
I vår alternativa budget så anslår vi socialdemokrater 100 miljoner kronor mer på förband respektive materiel på årsbasis. Vi gör det som en tydlig markering om att det här finns brister som måste åtgärdas. Dessutom öppnar vi för att om anslaget för internationella insatser inte används till fullo så ska det vara möjligt att omdirigera pengar till materielinvesteringar. Vi anser att pengarna inom försvarsbudgeten ska användas så effektivt som möjligt.
Det belopp om 500 miljoner som nu tillförs på förbandssidan fram till 2017 är bra. Men samtidigt så ska 500 miljoner sparas, utan att regeringen vet hur denna besparing kommer att falla ut i praktiken. Som en konsekvens av detta lyfts frågor som att delar av insatsorganisationen måste tas bort och att den militära förmågan riskerar att försämras. Vad denna besparing kommer att innebära vet varken regeringen eller oppositionen förrän någon gång nästa år. Uppenbart är dock att regeringen inte agerar särskilt genomtänkt. Den har all anledning att lägga ned sin propagandistiska attityd!
Vad Sverige måste få är en försvars- och säkerhetspolitik som matchar utvecklingen i vårt närområde, men också bottnar i försvarsmaktens mylla. Det måste finnas en länk mellan försvarsmaktens praktiska verksamhet och de som fattar besluten.
Framförallt är det negativt med starka spänningar mellan försvarsmakten och försvarsdepartementet. Vi har haft för mycket av den varan. Vi måste ha en försvars- och säkerhetspolitik som är samlande i riksdagen, i förhållande till svenska folket och försvarsmakten och dess frivilligorganisationer. Det finns en hemläxa att göra!
Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott.