Den borgerliga omvandlingen av våra välfärdsmodeller fortsätter i oförminskad fart. Syftet är att göra allt mer av det offentliga uppdraget till en marknad bland andra marknader där affärsmässighet, vinstintressen och kundorientering är nyckelord. Medborgarna tvingas till att välja bland olika utförare och för att det ska bli en ”marknad” så prissätts vi med en skolpeng eller en vårdpeng. Helt plötsligt är vi då lika mycket ”värda” oavsett vilka behov vi har.
Det blir de välbeställdas och friskas val som blir avgörande för hur skolan, vården och omsorgen kommer att se ut i framtiden. Eller rättare sagt var de privata bolagen väljer att etablera sig. Ojämlikheter mellan klass och kön förstärks. Och i slutänden är det rika investerare som tjänar storkovan på våra behov av välfärdtjänster.
Vi ser nu en helt ny trend inom hälso- och sjukvårdens område. Stora riskkapitalbolag köper upp allt mer av vårdföretagen och det är inget ömmande över vård och patienter som ligger bakom detta nya intresse. Det är krassa vinstintressen. Hälso- och sjukvården har helt enkelt blivit den nya lönsamhetsbranschen med stora möjligheter till vinster och med låga risker. Den huvudsakliga affärsidén är att köpa upp vårdbolag, strukturera om dem för att öka lönsamheten och sedan sälja till ett väsentligt högre pris än vad man köpte dem för.
Ett exempel är Carema, som bl a driver vårdcentralerna i Sävja och Liljefors torg i Uppsala samt Enköpings vårdcentral. 2005 köpte riskkapitalbolaget 3i Carema för 1,85 miljarder kronor. Sedan inleddes omstruktureringar och omsättningen och lönsamheten ökade, Carema växte och koncernen döptes om till Ambea med Carema som dotterbolag. Fyra år senare såldes Ambea/Carema till ett nytt riskkapitalbolag, Triton, för 8,3 miljarder. En reavinst på 6,45 miljarder. Avkastningen på insatt kapital uppges ha varit 350 procent.
Nästan alla riskkapitalbolag använder sig av så kallade skatteparadis som har låga eller inga skatter och sekretess. Genom att använda holdingbolag och interna ägarlån med räntor på 12–15 procent minskas eller elimineras den beskattningsbara vinsten från vårdbolagen. Skatteverket har i flera fall granskat dessa ”räntesnurror” och försökt stoppa skatteflykten. Capio har nyligen fått underkänt på ett skatteavdrag för räntor på närmare 400 miljoner kronor. Med dessa vinster och med den avancerade skattesmitningen, så är privatiseringen inget annat än en förlustaffär för svenska skattebetalare.
Inom landstinget i Uppsala län drivs tre vårdcentraler på entreprenad och tre är sålda/överlåtna till privata vårdgivare. Mammografin inkl den kliniska delen drivs av ett privat bolag liksom sjukvårdsupplysningen, närakuten och öppenvårdspsykiatrin både i norra och södra länsdelen. Dessutom finns några privata vårdcentraler och privata husläkarmottagningar.
Genom det kundvalssystem som landstinget har råder fri etablering och fullt betalningsansvar för landstinget.
Landstinget köpte föregående år vård av privata aktörer för 576 miljoner kronor, en ökning med 300 miljoner sedan 2008. Borgarna har infört ett avkastningskrav på 5 procent på vår egen primärvård för att ”landstinget ska vara konkurrensneutralt”. Räknar man med 5 procent vinstuttag generellt för de privata bolagen så blir det ett bortfall av vårdpengar på cirka 29 miljoner kronor.
Tittar man på de stora vårdbolagens resultat är det troliga vinstuttaget betydligt högre. Avkastningen på totalt kapital var 10,8 procent för 2009.
Hur har privatiseringen i länet påverkat vården förutom att en stor del av vårdens pengar nu går till privata vinster? Tillgängligheten har inte blivit bättre. De privata vårdcentralerna drar snarare ner på landstingets resultat när det gäller läkarbesök inom sju dagar och telefonkontakt första dagen. Vårdköerna har inte heller blivit kortare genom privatiseringarna. I stället läggs stora pengar på tilläggsbeställningar för att öka den egna vårdproduktionen och att köpa mer av vård från privata aktörer.
Huruvida landstinget får ut mer eller bättre vård genom privatiseringarna är det ingen som vet, men inget talar för det. Här borde landstinget göra en rejäl utvärdering av privatiseringarnas effekter.
Patienternas så kallade valfrihet är starkt överdriven och den största valfriheten är att inte behöva välja. Vården ska finnas där när man behöver den. Trots det vill nu den borgerliga landstingsmajoriteten gå vidare och kommer att föreslå ett antal specialistområden inom sjukhusvården som ska in i ”kundvalssystemet”, det vill säga vi måste som patienter välja vårdgivare. För landstinget innebär det ännu större svårigheter att styra vården efter behov och troligen en ökad kostnad.
Så vem tjänar på privatiseringarna? Patienterna? Svaret är obetingat nej. Det har inte blivit mer vård eller bättre vård.
Några vårdcentraler har tillkommit men det innebär bara att de övriga får mindre av kakan. Landstinget? Nej, inget finns som visar att kostnadseffektiviteten blivit bättre eller att vi får ut mer vård för pengarna. Däremot har landstinget svårare att samordna vårdinsatser och planera efter faktiska behov. Skattebetalarna? Nej, i stället för till vård går pengar till vinster. Så vem tjänar på det? Svaret är de stora riskkapitalbolagen och deras ägare, de är de stora vinnarna på privatiseringen.
Vänsterpartiet säger nej till privatisering av sjukvården. Vårdens pengar ska gå till de sjuka och inte till rika och friska investerare.
Ulla Andersson
riksdagsledamot Gävle och ekonomisk talesperson (V)
Jacob Johnson
riksdagsledamot (V) Uppsala
Sören Bergqvist
landstingsråd (V) Uppsala
UNT 13/6 2011