Rektorsjobbet är engagerande och utvecklande. Det visar enkätsvar från Skolledarförbundets medlemmar. Vi är i full färd med att avsluta första året med de nya läroplanerna. Nya forskningsrön om strategier för elevernas inlärning har nått ut till de flesta skolor. De länge önskade löneökningarna för lärare ser ut att bli verklighet. Trots det blinkar, bildligt talat, larmsystemet för skolans ledarskap rött.
Alla är överens om att skolans resultat måste förbättras så att varje elev når så långt det är möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det kräver inte bara skickliga lärare, läroplansreformer och ny forskning. Det kräver också rektorer som ges förutsättningar att koncentrera sig på sitt viktigaste uppdrag, att vara ledare för undervisningen.
I dag har rektorer inte tid att vara det. Vårt pedagogiska uppdrag framgår tydligt i den nya skollagen. Det betyder att relativt nära och framför allt kontinuerligt tillsammans med lärare planera för, följa och utvärdera undervisningen.
Olika kommuner har olika organisationer, men gemensamt för alla rektorer är att andra akuta arbetsuppgifter än pedagogisk ledning blockerar. Sådana uppgifter är till exempel överläggningar med sociala myndigheter, upphandlingar och intagningar av elever, avtalsskrivning, redovisningar till kommunala och statliga myndigheter och dagligen akuta besök av de mest skilda slag.
De rektorer som trots orimlig arbetsbörda gör sitt yttersta för att hinna med alla uppgifter, riskerar sin hälsa och väcker medarbetarnas berättigade oro.
Rektorsyrket är inte längre attraktivt. Det är svårt att rekrytera kompetenta rektorer. Det cirkulerar uppgifter om att det i snitt inte ens går en sökande på varje utannonserad skolledartjänst. Min erfarenhet från de senaste åren, från små och stora kommuner, är att antal sökande inte är få, men antalet sökande med tillräcklig kompetens för att ens komma ifråga för intervju är högst 1-2 personer per tjänst.
Att vara pedagogisk ledare, personalchef och den som ansvarar för skapa eller utveckla en god skolkultur är ett heltidsjobb i sig. För att lyckas kräver det kontinuitet på skolledartjänsterna. Skolledarförbundet har tagit fram statistik som visar att rektorer i snitt stannar fem år på en tjänst.
Skolinspektionens rapport En skola med tilltro lyfter alla elever överlämnades till regeringen 1 juni i år. Där konstateras att huvudmannen kommunen sällan stödjer rektor tillräckligt, och att de kommunala nivåerna brister i uppföljning och utvärdering. Rektor har alltför liten inblick i den pedagogiska verksamheten för att kunna leda det nödvändiga utvecklingsarbetet. Att skolan ska ha höga förväntningar på att alla elever kan lära sig och utvecklas, betonas.
Varför är det så tyst i debatten från politiker och skolchefer om hur skolans ledarskap ser ut i dag, bör se ut och hur medlen förhåller sig till målen?
Kan det bero på okunskap om vad pedagogisk ledning och arbete med skolkultur är? Har vi rektorer varit för dåliga på att beskriva vad det innebär att leda en så komplicerad organisation som en skola? Framför allt har vi kanske inte tillräckligt väl beskrivit vad uppdraget att vara en bra pedagogisk ledare innehåller?
”De lokala skolledarna är nyckeln för att lösa krisen” skriver Bo Rothstein på DN Debatt 28 april. Han refererar där forskaren Pam Sammons sammanfattning av vad flera ledande forskare under 30 år kommit fram till. Det råder enighet om vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Man har inte kunnat finna att dessa skolor använder någon särskild pedagogik och undervisningsmodell.
Däremot är skolkulturen viktig: faktorer som gemensamma visioner, laganda och en uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som helhet. Skolledningarna förefaller dock vara mycket pedagogiskt engagerade och ha klara visioner och uppfattningar om hur undervisningen ska utformas, skriver Rothstein.
Vi behöver i dag, ännu mer än tidigare, kunniga och skickliga rektorer: skolledare som har förutsättningar att arbeta med de i skollagen prioriterade områdena till exempel arbetsmiljöfrågor, skolans kontakter med arbetslivet och det omgivande samhället, myndighetsutövning, disciplinåtgärder och undervisning .
Vi behöver rektorer som rör sig ute i skolan, på lektioner, i personalrum och kafeterior och som har öppen dörr till rektorsrummet. Då finns förutsättningarna för en gemensam skolkultur – och en pedagogisk ledning värd namnet. Först då får eleverna den bästa skolan.
När utbildningsminister Jan Björklund (FP) invigde årets Nordiska skolledarkongress svarade han på frågan hur han ville höja skolledarnas status: ”Ni har samhällets viktigaste chefsjobb, och det är ni som ska fixa det. Vi ställer höga krav till exempel på rektorsutbildning. Men ni måste också själva se till att skapa utrymme i era budgetar för att kunna utöka er stab med fler stödfunktioner. /…/ Och rektorerna måste bli uppbackade av sina förvaltningar och huvudmän.”
Allmän uppbackning räcker inte. Ekonomiska resurser från andra områden än skolan – statliga och/eller kommunala – och befogenheter för rektorerna kopplade till resurserna måste till för att säkra det pedagogiska ledarskapet, organisationskulturen och rektorsrekryteringen. Då kan ledarskapet i skolan fungera i enlighet med styrdokument, forskningsresultat och erfarenheter.
Fokusera på rektorernas situation och satsa på rektorerna, för elevernas skull - och allas vår framtid!
Gunilla Stenkula
konsultrektor vid Prima Selecta,
f d rektor vid Lundellska skolan
UNT 16/6 2012