Sudan tycks åter – såsom ofta var fallet under de långa åren av förödande inbördeskrig – ha hamnat utanför det mediala rampljuset. Fredsavtalet 2005 och den resulterande delningen av landet i ett Sydsudan och ett ”Rest-Sudan” i år tillsammans med dramatiken i Nordafrika, Mellanöstern och Afrikas horn har gett en bild av att vi nu, tills vidare, kan ”glömma” Sudan-problematiken.
I stället kan vi rikta medial och diplomatisk uppmärksamhet mot andra, mer akuta problemhärdar som därtill kanske i högre grad än det nu delade Sudan har bäring på strategiska stormaktsintressen.
Men det förblir likväl uppenbart att fred och stabilitet i regionen som helhet är beroende av att freden i det nu delade Sudan kan stabiliseras, att delningen (denna i Afrika så känsliga och kontroversiella fredsmodell) verkligen leder till ett stabilt och samarbetsinriktat förhållande mellan två var för sig livsdugliga stater. Alternativen, som alla kännare vet, är få och ytterst problematiska i denna problemtyngda region i Europas, Nordafrikas och Mellanösterns närhet.
Sudans långa, blodiga och tragiska inbördeskrig kunde i sin enorma komplexitet och sina regionala kopplingar förefalla närmast olösligt. Det tog år av stora diplomatiska ansträngningar att till sist uppnå fredsavtalet (CPA, Comprehensive Peace Agreement), och priset för den framgången blev – som vanligt i sådana här sammanhang – att man tvingades kompromissa rejält, att avtalet inte blev just så allomfattande som namnet anger och många skulle ha önskat.
Sudans problem i dag är att så lite (om ens något) av de tänkta förutsättningarna för den eventuella separationen faktiskt hann komma på plats före skilsmässodagen den 9 juli. CPA-grunden som bas för dialogen försvann den 9 juli utan en överenskommelse om oljeinkomsternas fördelning, status för alla de 100 000-tals sydlänningar som fortfarande finns uppe i norr, gränsdragningens geografi och bevakning, Abyei-provinsens nationella tillhörighet.
Utan den demokratisering och liberalisering av Sudan/norra Sudan som förväntades i CPA, utan en fredlig överenskommelse om status och identitet mellan Khartoum och de randområden i gränsområdena mot Sydsudan (alltså Abyei, Södra Kordofan och Blue Nile samt Östra Sudan, förutom Darfur) vars marginaliserade icke-arabiska och/eller icke-islamska befolkningar oftast stred på sydarméns (SPLA:s) sida under kriget.
Konsekvensen av detta har blivit att det sedan i somras rått öppet, om än lokalt, krig mellan den sudanesiska armén inte bara som tidigare i sorgebarnet Darfur utan även i de övriga randdelstaterna. Detta har givetvis ytterligare ökat spänningarna och misstron (och förhandlingsoviljan) mellan huvudkontrahenterna Khartoum och Juba, som utväxlar allt bistrare anklagelser om stöd till varandras väpnade oppositionsgrupper. Samtidigt försvåras den politiska konsolideringen i respektive landsdel och USA:s och det internationella samfundets påverkansmöjligheter minskar. Kompromissutrymmet krymper i takt med att de två nu självständiga staterna glider isär.
Delningen av Sudan ledde inte till det befarade värsta fallet, en omedelbar återgång till fullskaligt inbördeskrig, en stor lättnad för de stater och andra aktörer som fruktade en tickande bomb.
Ändå hade nog flertalet aktörer (USA, Afrikanska unionen, EU med flera) hoppats och trott att utfallet av CPA-processen skulle bli mer positivt än det blev, ledda till den graden av optimism främst av den fredliga, ordnade och tydliga folkomröstningen i södra Sudan i januari detta år och Khartoums formella erkännande. Hoppingivande tecken fanns förvisso, men man tolkade dessa med överdriven, karakteristiskt otålig yrkesoptimism. Och måhända överdriven tilltro till omvärldsinflytandet.
Dramatiken i Sydsudan ter sig i (ytlig) jämförelse med Khartoums horisont något lindrigare, så här några månader in i självständigheten. Man har fördelen av vetskapen om ett rätt massivt politiskt och ekonomiskt internationellt stöd, inklusive ett formellt erkännande. Man kan planera utifrån en rätt betydande ekonomisk potential givet (de förvisso omstridda) oljetillgångarna, jordbruksmarken och den rikliga vattentillgången.
Och man åtnjuter viss initial politisk stabilitet under det dominerande SPLM-partiet och SPLA-armén, även om året varit fyllt av milisstridigheter och stammotsättningar. Men den nya staten Sydsudan är i utgångsläget Afrikas mest krigsförödda och underutvecklade land - med närmast oändliga behov på alla områden.
Som värsta fall skymtar fortfarande ett fullskaligt inbördeskrig, med alla de tankar om det otänkbara som det väcker. Även om ingen ansvarig politiker säger sig önska detta. Men även ett utdraget, instabilt tillstånd av varken krig eller fred, mellan det forna Sudans allehanda stridande parter inom och mellan landsdelarna, vore något av en katastrof för båda Sudan och för regionen. Illa vore också om en fortsatt, avtalslös, misstänksamhet och kyla mellan Juba och Khartoum leder de båda parterna till att alliera sig med och söka identifiera sig med olika, politiskt motsatta länderblock. Dessa skulle då bli tvungna att ”välja” mellan antingen Juba eller Khartoum.
Insikten om alla hotfulla utvecklingar som sannolikt skulle följa som resultat av en oklar, oviss och icke fredlig sudanesisk separation föranleder fortsatta diplomatiska ansträngningar, mellan parterna och på initiativ av diverse internationella aktörer. Och de internationella sändebuden fortsätter att resa fram och åter, dock som det verkar i en tilltagande känsla av tomhänthet.
Frågan är vilket reellt inflytande USA och övriga internationella aktörer faktiskt – fortfarande – har. Och frågan är om strategiska kompromisser mellan Sudan-parterna – fortfarande - är möjliga.
Mycket står alltså på spel, också för EU, därmed också för ett bistånds- och EU-politiskt aktivt Sverige. Sudan-saken får inte glömmas bort, i bruset. Det finns potentiellt farliga onda cirklar att bryta.
Michael Sahlin
ambassadör, f d särskilt sändebud i Sudan
UNT 11/12 2012