Högskoleverket kom nyligen med ett förslag till långtgående förändringar av utbildningen till legitimerad psykoterapeut. Verket har haft i uppdrag av regeringen att göra en översyn av nuvarande förhållanden för att säkerställa en ökad kvalitet i utbildningen. Förändringarna innebär i huvudsak att antagningen till psykoterapeututbildningen begränsas till vissa yrkesgrupper och att den kliniska delen av utbildningen, som tidigare legat utanför, integreras och kvalitetssäkras.
Psykoterapi är ett samlingsbegrepp för ett stort antal psykologiska behandlingsmetoder, som successivt introducerades i Sverige under senare delen av 1900-talet. Området blev med tiden vittförgrenat och svåröverskådligt och statsmakterna har successivt och i olika steg sökt bringa ordning och reda i utbildningen av psykoterapeuter. Statliga utbildningar i psykoterapi infördes i slutet av 70-talet och yrkeslegitimation för psykoterapeuter infördes 1985.
Under senare år har Högskoleverket haft uppdraget att kvalitetsgranska alla legitimationsgrundande psykoterapeututbildningar i landet. En kvarstående brist, som blivit allt tydligare med åren, gäller förkunskapskraven till psykoterapeututbildningen.
I dag ska de sökande ha genomgått en grundläggande utbildning i psykoterapi. Problemet är att dessa utbildningar är helt oreglerade och bedrivs utan offentlig kontroll. Därför har ett stort antal sådana grundläggande utbildningar tillkommit, som sinsemellan skiljer sig avsevärt vad gäller inriktning, innehåll, omfattning, kvalitet och kostnader.
Kopplingen till psykoterapeututbildningen har blivit alltmer oklar. Till exempel accepteras inte alltid alla grundläggande utbildningar av de utbildningsanordnare som ger psykoterapeututbildning. Vissa av de grundläggande utbildningarna har specialiserats mot en enda inriktning i stället för att ge en bred kännedom om olika inriktningar. Den student, som genomgått en av dessa grundläggande psykoterapiutbildningar, ibland till stora egna kostnader, kan inte ens vara säker på att bli behörig till psykoterapeututbildningen. Detta står oftast klart för studenten först vid ansökningstillfället. Ett ytterligare problem med den grundläggande psykoterapiutbildningen är att man tar in sökande med mycket varierande utbildningsbakgrund, vilket försvårar undervisningen för både studenter och lärare.
I Högskoleverkets utredningsförslag vill vi begränsa antalet grundutbildningar som kan utgöra underlag för psykoterapeututbildning till dem som bedrivs – och som föreslås bedrivas – inom ramen för utbildningen till psykolog, psykiater, socionom och specialistsjuksköterska i psykiatri.
De två senare utbildningarna måste kompletteras för att tillgodose förkunskapskraven. Förändringen innebär en begränsning av möjliga sökande till psykoterapeututbildningen. Men det innebär inte att den kompetens som de grundläggande utbildningarna förmedlat därmed är utan värde. I stället poängterar Högskoleverket, att det fortsättningsvis kommer att finnas ett stort behov av medarbetare inom vården med en grundläggande kompetens inom det psykosociala/psykoterapeutiska arbetsområdet. Den kompetensen behöver inte vara specialistkunskap inom psykoterapi, utan kan tillgodoses på flera olika sätt genom lämpliga kompetensutbildningar på redan existerande utbildningar inom vården.
I Högskoleverkets tidigare utvärdering av utbildningarna har man också uppmärksammat oklarheter avseende den praktik som krävs för att bli psykoterapeut. För att i dag accepteras till psykoterapeututbildningen ska den sökande ha arbetat med psykoterapi under minst två år. För att kunna avlägga psykoterapeutexamen ska den studerande också – parallellt med utbildningen – genomföra praktiktjänstgöring på deltid. Ordningen i sin helhet är omständlig och det är otillfredsställande att dessa inslag i studiegången sker utan insyn och kontroll.
Vi föreslår därför också att den praktiskt kliniska delen av utbildningen sker under reglerade former inom psykoterapeututbildningens ram.
Det förutsätter att avtal kan slutas mellan utbildningsanordnare och vårdgivare inom landsting och kommuner om att tillhandahålla utbildningsplatser. Om det kan genomföras uppnås den dubbla effekten att studenten får en kontrollerad och kvalificerad praktik samtidigt som sjukvården får ett tillskott av resurser för psykoterapibehandling.
Regeringen skriver i utredningsuppdraget att Högskoleverket ska ”beakta att det är betydelsefullt att det finns en mångfald terapiinriktningar i psykoterapeututbildningen”. Det har i utredningen tolkats som att utbildningen dels måste ge en bred kännedom om olika evidensprövade psykoterapiinriktningar, dels en fördjupad kunskap i en eller ett par av dessa. Detta för att tillgodose behovet av skilda terapiformer för olika typer av problem och för olika patientkategorier.
Psykoterapi har under senare år fått en etablerad roll i behandling av psykisk ohälsa. Det understryks inte minst i de riktlinjer som Socialstyrelsen nyligen fastlagt för behandling av ångest och depressioner – tillstånd som är vanligt förekommande i befolkningen. Där förespråkas psykoterapi som ett förstahandsalternativ vid behandling.
Behovet av psykoterapi kommer därför att vara stort i framtiden. Det är mot den bakgrunden som Högskoleverkets utredning är av stor betydelse för att tillgodose kvaliteten och mångfalden hos morgondagens psykoterapeuter. Det är också önskvärt att staten tar ansvar för att se till att det blir balans mellan behov av och tillgång på psykoterapeuter.
Johan Schubert, professor, Karolinska Institutet
Lena Adamson, stf myndighetschef, Högskoleverket
Ulf Axberg, universitetslektor, Göteborgs universitet
Olav Bengtsson, divisionschef, Stockholms läns landsting
Marianne Cederblad, professor, Lunds universitet
Ulla Ek, professor, Stockholms universitet
Iréne Häggström, utredare, Högskoleverket
Hans Landeström, leg psykolog, Linköpings universitet
Lars-Gunnar Lundh, professor, Lunds universitet
Lennart Melin, professor, Uppsala universitet
May Nilsson, leg psykoterapeut, Ericastiftelsen
Rolf Sandell, professor, Linköpings universitet
Ing-Marie Wieselgren, med doktor, Sveriges kommuner och landsting
UNT 4/7 2010