I samband med den nazistaktion som Svenska motståndsrörelsen i somras genomförde i Uppsala skrev jag om problemet med likgiltighet och att vi tycks kunna delegera bort vårt personliga ansvar till polisen. Sedan manifestationerna i Kärrtorp och Uppsala har jag fått en hel del att fundera över.
Jag blev först glad och sedan besviken när jag fick reda på att Nätverket Antirasister Uppsala län skulle arrangera en manifestation i solidaritet med Kärrtorpsborna. Från att börja med lät budskapet klockrent: ”När nazister attackerar oss, våra barn och våra gamla - då måste vi stå upp tillsammans - för det finns ingen annan som kommer göra jobbet åt oss.”
Problemet var bara att ”tillsammans” egentligen inte var tillsammans. Manifestationen beskrevs som ett ”brett vänsterarrangemang”. På podiet, flankerat av två svartvita anarkistflaggor, fanns bara plats för socialdemokrater, vänsterpartister och syndikalister.
Även om arrangörerna inte aktivt valt att stänga ute andra grupper blev konsekvensen densamma: en stor del av samhället – politiska, opolitiska såsom de minoriteter som nazisterna vill utplåna – kände att de inte kunde delta. Samma problem fanns i lördags vid en liknande manifestation under julkommersen i Falun: talarna försäkrade att ”grundproblemet – cancersvulsten på samhällskroppen” minsann inte är nazism i sig, utan ”kapitalismen”.
Socialdemokraterna förknippas med sloganen Alla ska med. I just detta sammanhang har de rätt. Alla vi som avskyr nazism, rasism och politiskt våld ska kunna vara med. Det är fullkomligt oacceptabelt att vissa antinazister inte känner sig välkomna för att någon annan grupp har tagit på sig rätten att definiera begreppet.
När nazisterna marscherade på kristallnatten i Stockholm anordnades en motdemonstration. En jude väckte ont blod hos en del av vänsteraktivisterna som blev argare på den israelflagga hon tagit med sig än på nazisterna. Om det var motiverat att visa flaggan är en fråga för sig men värt att notera är att palestinasjalar och Hamasflaggor ansågs oproblematiska. Många judar känner oro över att förknippas med Israel bland ett så starkt antiisraeliskt umgänge. Att judar inte känner att de kan delta på en manifestation mot nazism är ett starkt tecken på att något är fel.
Att vara antinazist betyder inte att man tillhör vänstern. En liberal valaffisch från 1936 visar en man sopa bort både hakkors och hammare och skära med sloganen ”Bort med varje tendens till diktatursträvan”.
Även politiker utanför vänsterkretsen, exempelvis Uppsalas Cecilia Wikström (FP), arbetar ständigt i Bryssel för att motverka nazisternas frammarsch i Ungern och Grekland. Vi har inte råd att vara selektiva i kampen mot nazism och måste våga lämna partipolitiken vid dörren. Oenighet bland demokratiska rörelser i 30-talets Tyskland var en bidragande faktor till Hitlers framgång. För en gångs skull har politiska motståndare möjligheten att enas kring detta hot mot demokrati och fred. Jag vill vara tydlig med att ge arrangörerna beröm för att manifestationen alls blev av. Jag hoppas bara på att de sträcker ut olivkvisten till andra grupper nästa gång.
Om exakt en månad, den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, den dag då fångarna i Auschwitz befriades. Liksom tidigare år kommer det i Uppsala hållas en minnesstund för offren, i år med särskilt fokus på romernas öde.
I anslutning till den minnesstunden kommer jag och likasinnade vänner anordna en manifestation mot nazism där alla kan delta på lika villkor.
I kampen mot nazism och rasism ska alla med, även de utanför det organiserade vänsterfacket.