Hösten 2010 beslöt riksdagen om de mest omfattande grundlagsändringarna sedan 1974 års regeringsform infördes. Det första beslutet om dessa grundlagsändringar hade den föregående riksdagen fattat enligt de regler som gäller i Sverige, det vill säga att beslut ska fattas av riksdagen två gånger med mellanliggande val.
Det var inte första gången den nya författningen ändrades. Som Olof Petersson påpekar i Svensk författningspolitik (2011) har grundlagarna ändrats efter varje riksdagsval sedan den nya författningens tillkomst med undantag av 2006. Ändringarna var långtifrån obetydliga: mellan 1975 och 2003 ändrades 46 procent av paragraferna.
Detta är inte oproblematiskt. Stabila normer och spelregler för staten och dess rättssystem behövs för att motverka godtycklig och oförutsebar maktutövning. Medborgarna måste också få rimliga möjligheter att sätta sig in i vilka dessa grundläggande normer är.
Beslut om författningsändringar kan fattas på olika sätt, exempelvis genom konvent, enkel eller kvalificerad majoritet i en lagstiftande församling, folkomröstning, i förbundsstater med godkännande av en viss andel av delstaterna eller genom olika slags kombinationer av detta. Den svenska modellen innebär alltså två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Men utöver att grundlagarna ändras ständigt och jämt kännetecknas den svenska modellen även av att ändringarna utformas och genomdrivs i slutna processer.
Den omfattande grundlagsrevisionen 2010 väckte föga uppmärksamhet och spelade ingen roll i valrörelsen. De reella förhandlingarna om grundlagsändringarna hade förts mellan partiföreträdarna bakom stängda dörrar. Det eniga förslag som de dåvarande riksdagspartierna kompromissat sig fram till hade de inget intresse av att föra ut till väljarna trots att det berörde väsentliga frågor som skyddet för yttrandefriheten, domstolarnas lagprövningsrätt och relationen till EU. Att medborgarinflytandet på det sättet smusslades undan var inte bara respektlöst mot väljarna utan även oroande för synen på demokrati.
Så får det inte gå till igen. Vid det mellanliggande valet mellan det första och andra beslutet om grundlagsändringar måste väljarna få en reell möjlighet att ta ställning till samhällets viktigaste demokratiska fråga: förändringar i grundlagarnas utformning och innehåll.
Även om alla partier är överens måste ändringsförslag göras kända för väljarna. Kanske finns det enskilda riksdagskandidater som tar avstånd från vissa förslag och som i så fall kan driva sin kampanj på den grunden. Det skulle också medföra att grundlagarna blev någorlunda kända vilket skulle ge dem folklig legitimitet. Dessutom skulle det kunna verka återhållande på grundlagsändringar som egentligen bara är klåfingrighet.
Det finns visserligen en öppning för folkomröstning om grundlagsändringar om 35 riksdagsledamöter begär det och en tredjedel av riksdagsledamöterna röstar för det. Men denna möjlighet har aldrig utnyttjats eftersom partierna enats om ändringsförslag.
Folkomröstningen blir bindande vid ett nej. Vid ett ja behandlas det av riksdagen efter valet i vanlig ordning. Det är ett mycket ineffektivt förfarande.
Inför valet 2014 måste därför väljarna effektivt informeras om vilande ändringar. Lämpligen görs det i den officiella valinformationen och utsändningen av röstkorten. Sådan informationsplikt bör åläggas berörda myndigheter genom lag eller förordning. Väljarna kan då ställa frågor till riksdagskandidaterna om deras inställning till ändringarna. Det kan även förmå kandidaterna att självmant uppge hur de avser att rösta om ändringsförslagen. Genom personvalssystemet kan en folkvilja mot vissa ändringsförslag få det genomslag som är den demokratiska tanken bakom systemet med två riksdagsbeslut.
De politiska partiernas och journalistkårens ointresse för grundlagsfrågor gör att det är svårt att hålla sig informerad om vad som är på gång. Om det blir några ändringsförslag inför valet 2014 vet inte vi. Men åtminstone finns Yttrandefrihetskommitténs förslag om grundlagsändringar.
Som uppmärksammats på Nerikes Allehandas ledarsida den 18 oktober innehåller utredningen skarpa förslag för att öka yttrande- och tryckfriheten, men lagrådsremisser lär vara på gång som urholkar detta. Dessutom finns enligt ledaren andra förslag som innebär inskränkningar. Om sådant kommer att föreslås som ändrad grundlag måste väljarna informeras och få möjlighet att låta det påverka sitt röstande.
Den som bläddrar i Yttrandefrihetskommitténs förslag ser att ändringarna är många men reella förändringar döljs bland formaliteter - ”skall” ändras till ”ska”, ”jurymän” till ”juryledamöter” - men andra till synes språkliga förändringar är substantiella som när ”medborgare” ändras till ”var och en”.
En plikt att underrätta väljarna om vilande grundlagsförändringar skulle minska klåfingrigheten. Grundlagarna ska vara stabila, även språkligt. 1700-talsspråket i USA:s konstitution ger texten tyngd och legitimitet, och det är inte minst århundradens kvalificerade uttolkning av ursprungstexten och tilläggen som ger den auktoritet i dagsaktuella avgöranden.
Att som Folkpartiets partistyrelse avvisa motioner till partiets landsmöte som berör grundlagens roll med hänvisning till röstningsutfall som kunde bli avvikande från folkflertalets mening, visar på misstro mot väljarna.
Informationsplikt om vilande grundlagsändringar är en demokratisk nödvändighet. Att informationsplikt ska gälla just grundlagsändringar och inte andra lagstiftningsfrågor beror på att modellen med två riksdagsbeslut, mellan vilka väljarna ska ha möjlighet att framföra sin mening, skiljer sig fundamentalt från annan lagstiftning. Det är inte för sent att införa informationsplikt inför valet 2014, men det brådskar.
Ett nästa steg är att ge ändringar i grundlagen helt annan tyngd genom beslutande folkomröstningar, exempelvis så som det mycket ingående föreslogs av SNS demokratiråd 2004 under ledning av professor Olof Petersson. Det skulle kunna bli verklighet efter 2018.