Högern motarbetade den allmänna rösträtten. Men Moderaterna har ändå all anledning att känna stolthet över rösträttsreformen 1907, skriver Leif Lewin.
Allmän rösträtt infördes sent i vårt land. I årtionden motionerade liberaler och socialdemokrater i saken. Men som en klippa stod högermajoriteten i första kammaren emot alla reformer. Bildning och ekonomisk duglighet åberopades som motiv. Hur skulle det gå om det råa folket fick bestämmanderätt? Det skulle leda till en fullkomlig utplundring av den överklass, som nu hade ställt sig i spetsen för Sveriges senkomna industriella uppvaknande.
Men i längden gick det inte att försvara privilegiesamhället. Allt fler arbetare fick rösträtt och alla kände till deras sympatier. I valkrets efter valkrets byttes högerns riksdagsman ut mot vänsterns. Hela Sverige höll på att rödfärgas. Modstulenhet var utbredd bland de konservativa.
I detta läge blev en handlingskraftig högerman statsminister, som hade föga till övers för snyftande änkenåder och resignerade domedagsprofeter. Hans namn var Arvid Lindman och han beslöt att bita i det sura äpplet och själv lägga fram ett förslag om allmän rösträtt, eftersom den ändå föreföll omöjlig att stoppa, men utformad på ett sådant sätt att den gjorde högern så liten skada som möjligt: man skulle gå över från majoritetsval till proportionella val. Då skulle högern åtminstone tillförsäkras samma ställning i riksdagen som i valmanskåren.
Det var inte Lindman som kommit på tanken om proportionalismen. Många hade varit inne på liknande resonemang tidigare men misslyckats. Lindmans insats var själva införandet av den nya valmetoden. Hur det gick till är ett strategiskt mästerstycke, som har få motsvarigheter i vår parlamentariska historia. Med hänsynslös demagogi skrämde Lindman de mindre bönderna i norr, som var starkt emot bolagshögern, att rösta på hans förslag, då vänstern framställdes som deras verkliga klassfiende. Med vänsterns förslag om allmän rösträtt i enmansvalkretsar ”skall säkerligen den tidpunkt ej vara aflägsen, då jordbrukarna här och hvar i landet icke vidare få sina intressen företrädda i representationen.” Med högerns förslag ”är faran för en omkastning i nu antydd riktning högst väsentligt minskad. Landets modernäring skall, äfven där dess idkare ej längre äro i majoritet, dock hafva möjlighet att erhålla sin behöriga andel i representationen.” Tillräckligt många övergav nu liberalerna och röstade med högern.
Men första kammaren återstod. Propositionen fick ett bistert bemötande. Men Lindman var okuvlig. Med sprudlande gott humör erinrade han om att, som varje miltär visste, det ibland fanns anledning att ”utan att släppa målet ur sikte öfvergifva en position för att intaga en annan”. Lindman ställde kabinettsfråga och hotade med att avgå, om han inte fick igenom sitt förslag. Då gav förstakammarhögern med sig. De visste vem som skulle komma, om Lindman avgick: den de avskydde mest av alla, den liberale partiledaren Karl Staaff.
Lindman segrade. Vänsterns ledare var så nedslagna, att de röstade nej när den allmänna rösträtten för män infördes i vårt land. Men för Lindman var rösträttsbeslutet 1907 en parlamentarisk triumf som han senare alltid erinrade sig med största tillfredsställelse.
Av detta förhållande är det naturligtvis alldeles absurt att dra slutsatsen att högern skulle ha kämpat för allmän rösträtt. Tvärtom: högern motarbetade den allmänna rösträtten. Rösträttspropositionen var en omvändelse under galgen.
Dagens moderater har emellertid anledning att visa stolthet över beslutet 1907 på ett sätt som inte framgått i den nu aktuella debatten. Det var Lindmans obestridliga förtjänst att valmetoden ändrades och långt ifrån att vara en teknisk fråga är detta något som fått långtgående konsekvenser för den politiska kulturen i vårt land.
Högerns konstitutionella argument mot allmän rösträtt var att majoritetsstyrelse ställde vissa grupper utanför. Alla borde vara med, lyder den i dag inte helt obekanta formuleringen. Endast så tar regeringen ansvar för landet som helhet. Endast så motverkas den ryckighet som majoritetsdemokratins växling vid makten medför. I modern statsvetenskap kallar man efter Arend Lijphart ett sådant system för konsensusdemokrati.
Proportionalismen gjorde det lättare för flera partier att komma in i riksdagen. Om flera kom in, blev det svårare för ett parti att få egen majoritet. Sverige fick ett mångpartisystem, ingen fick egen majoritet och det blev nödvändigt att samarbeta. Lindmans reform 1907 gjorde med andra ord att 1800-talshögerns konstitutionella samarbetsprogram gick i arv till 1900-talet.
I sin himmel gläder sig säkert de gamla högermännen åt vår mittenpolitik, fjärran från sådan revolutionsromantik och majoritetsdemokrati som vänstern hotade med för hundra år sedan.
Därmed inte sagt att glädjen är berättigad. Det finns skäl både för och emot proportionalismen. Men se det är en annan historia.
Leif Lewin
Professor i statskunskap vid Uppsala universitet
UNT 6/11 2011