Förhandlingarna om nya handelsavtal, de så kallade EPA-(Economic Partnership Agreement)avtalen mellan EU och afrikanska länder har dragit ut på tiden, och nu vill EU sätta stopp för processen och tvinga länderna att ratificera avtalen inom två år. Annars förlorar de afrikanska länderna sina handelsfördelar och tvingas handla med EU på samma villkor som rika stater som USA.
Pressen ökar nu på afrikanska länder och regioner att skriva på och implementera handelsavtal som ännu inte är färdigförhandlade och som kommer att påverka deras utvecklingsmöjligheter negativt.
Handelsminister Ewa Björling (M) har tidigare sagt att regeringen under förhandlingsprocessen har lagt stor vikt vid att EPA-förhandlingarna ska genomföras i en atmosfär präglad av respekt för parternas skilda intressen och utvecklingsnivåer. Som hon också påpekat är en av målsättningarna för avtalen att främja regional integration, så att hinder i handeln mellan AVS-länder (länder i Afrika, Västindien och kring Stilla havet) kan minskas och därigenom generera ökad regional handel.
Vi anser att de senaste utspelen från EU-kommissionen, där man kräver ett snabbt ratificerande av avtalen, vittnar om motsatsen. Civilsamhälle och politiker från afrikanska länder har den senaste tiden uttryckt ilska och frustration över EU:s nya ultimatum.
I ett uttalande från en rwandisk parlamentsledamot på ett möte i Bryssel i början av oktober, hävdades att EU-kommissionens agerande är arrogant och att EU inte hållit vad de lovat i förhandlingarna. En sydafrikansk parlamentsledamot sade vid samma möte att EU:s beslut underminerar de försök som pågår för att öka det regionala samarbetet och hotar att splittra regioner istället för att ena dem. Sydafrika, Namibia, Botswana, Lesotho, Swaziland och Mocambique skriver i ett gemensamt uttalande att EU:s nya EPA-deadline hotar att splittra den äldsta tullunionen i världen, SACU. Det kan knappast vara ett tecken på att EPA-förhandlingarna lyckats med målet att gynna den regionala integrationen.
Att förhandlingarna dragit ut på tiden kan heller inte enbart skyllas på de afrikanska länderna. Men det är de som nu pressas med hot om att skäras av från en av sina viktigaste exportmarknader – Europa. Enligt en parlamentsledamot från Namibia har det tagit mellan ett halvår och ett år för EU att återkomma med reaktioner på de förslag som lagts fram. Nu kräver kommissionen att de ska skriva på och ratificera ett avtal som inte är i närheten av att vara färdigförhandlat.
Att EU från början valde att ta med frågor om investeringar och offentlig upphandling, trots protester från de afrikanska parterna, har också försenat förhandlingarna. De afrikanska länderna hade stora förväntningar på utvecklingskomponenterna av EPA-avtalen, men inte heller här har man sett särskilt mycket konkret.
Tullar är fortfarande en viktig inkomst till statskassan i vissa afrikanska länder, till skillnad från i OECD-länderna. I Västafrika står tullintäkterna från varor från EU för 18 procent av statsbudgeten. Tar man bort den intäkten måste den ersättas med något för att det inte ska drabba hälsa, utbildning och infrastruktursatsningar, som är av stor vikt för att exempelvis nå millenniemålen. För länderna i södra Afrika krävs en övergångstid på fyra år bara för att ta bort tullarna på 86 procent av importen.
EPA-förhandlingarna skulle vara utvecklingsvänliga, bygga på befintliga regionala samarbeten och inte försämra villkoren för något land. Nu ökar i stället pressen på några av världens fattigaste länder. Risken är överhängande att avtalen kommer att strida mot EU:s egna utvecklingsmål.
Sverige bör verka för att EU-kommissionen inte sätter press på de afrikanska länderna att skriva under och ratificera dåliga avtal. Sverige måste se till att EPA-avtalen gynnar den regionala integrationen och att EU låter förhandlingarna ta den tid som behövs för att lösa de problematiska frågor som är avgörande för ländernas möjlighet att utvecklas.
Gabi Björsson
generalsekreterare Afrikagrupperna
Annica Sohlström
generalsekreterare Forum Syd
UNT 15/11 2011