Den senaste tiden har fusk vid Uppsala universitet uppmärksammats, senast i UNT (23/10). Bakgrunden är att Högskoleverket, på uppdrag av regeringen, gjort en undersökning av disciplinärenden främst rörande fusk föregående år. Ärenden där studenter blev föremål för disciplinåtgärder, oftast avstängningar eller varningar, har ökat i jämförelse med 2009. Detta har fått utbildningsminister Jan Björklund att säga att han är öppen för att införa hårdare straff för att minska fuskandet.
Men det är en skev bild som framträder. Alla studenter funderar inte över hur de kan fuska, tvärtom. Av cirka 40 000 studenter var det vid Uppsala universitet 33 stycken som varnades eller stängdes av föregående år, långt mindre än en procent. Nationellt sett var det 0,23 procent. Den största andelen av ärendena rör plagiat, där det finns stora svårigheter att dra gränser för vad som egentligen är fusk eller inte.
Högskoleverket tar i sin sammanfattning upp att de flesta lärosätena anser att det förebyggande arbetet är det viktigaste för att motverka fusket samt att i princip alla lärosäten nämnt det ”pedagogiska arbetet och däri utbildning i hur man ska skriva vetenskapliga texter och hur man ska hantera referenser och källhänvisningar på ett korrekt sätt som de allra viktigaste åtgärderna”. Uppsala studentkår instämmer helt.
I stället för att diskutera åtgärder ges nu oproportionerlig stor uppmärksamhet till att se på vem det är som har fuskat. Detta flyttar fokus från viktigare ämnen såsom resurser i utbildningen, pedagogisk utveckling och studentinflytande. Straffen är redan stränga. Studenter kan bli avstängda i upp till sex månader, de har ingen rätt till studiemedel under avstängning och de kan förlora sin bostad om de inte hittar något annat sätt att försörja sig på.
Det hjälper knappast studenter som blivit avstängda att bli utmålade som brottslingar i media, det bidrar sannolikt inte heller till att det pedagogiska arbetet diskuteras.
Fatma Aksal
vice ordförande med utbildningspolitiskt ansvar, Uppsala studentkår
Hanna Stam
studentombud, Uppsala studentkår
UNT 3/11 2011
De flesta föräldrar som separerar ordnar sina barns situation på ett bra sätt.
Antingen bestämmer de gemensamt att barnen ska bo hos den ena och umgås med den andra på helger eller vid andra tillfällen. Ibland, när barnen är tillräckligt stora kommer man överens om att barnen ska bo växelvis hos föräldrarna. Det senare förutsätter förstås att man bor relativt nära varandra så att skol- och dagisresor inte blir för tunga. Oftast kommer man också överens om de ekonomiska villkoren, vem som ska ta emot barnbidraget och vem som ska ha underhållet, beroende på hos vem barnen bor.
Genom bestämmelser i Föräldrabalken och Socialtjänstlagen får föräldrar som separerar hjälp med sitt samarbete och möjligheter att teckna juridiskt bindande avtal utan att gå till domstol. Också genom kommunens lagstadgade familjerådgivningsverksamhet får föräldrar hjälp att bearbeta sina relationer, förhoppningsvis före eller i anslutning till att separationen kommer på tal.
Sedan finns det föräldrar, visserligen ett fåtal, som utifrån sett gör allt för att smutskasta den andre föräldern och utsätter sina barn för en grov psykisk misshandel.
Man strider med alla medel för att utesluta den andre föräldern som vårdnadshavare och som umgängesförälder.
Man närapå bokstavligen sliter i ungarna från varsitt håll för att tillgodose sin egen syn på vad som är bäst för barnen - men framför allt handlar det om gamla oförrätter och att man inte separerat klart. De mest vansinniga och bisarra situationer uppstår där barnen får bära bördan av föräldrarnas tillkortakommanden och bådas blinda strävan att vara den bästa föräldern. Inte sällan anmäler den ena föräldern den andre för misshandel, övergrepp, att ha psykiska problem eller att vara missbrukare.
Häpnadsväckande exempel finns där barnen inte tillåts bära kläder som den haft hos den andre föräldern eftersom kläderna ses som en symbol för den andre och således är besudlade.
Socialtjänstens familjerätt och landets domstolar sliter hårt med dessa frågor. När tvisterna hamnar i domstol innebär det oftast att respektive förälder kastar in mera ved i den brasa som förtär alla möjligheter till samarbete för barnens bästa. I den brasan återfinns också barnens rättigheter enligt Barnkonventionen.
Barnen som drabbas av de här levnadsvillkoren mår mycket dåligt. För sin överlevnad utvecklar de strategier för att balansera sin situation på bekostnad av sin egen fria utveckling av identiteten. De här traumatiserade barnen bär med sig en förvriden syn på vad som är rätt och fel och en uppgivenhet över vad som ett barn ska förväntas få av sina föräldrar och fostrare och, i sin förlängning, hela vuxenvärlden.
De bär med all sannolikhet med sig detta som vuxna och i sitt eget föräldraskap.
Socialtjänst och domstolsväsende står i princip utan maktmedel för att förändra barnens villkor. Föräldrarätten är stark och lagstiftningen förutsätter att ansvarstagande föräldrar ser till att konsekvenserna av deras separation inte blir för allvarliga.
När så inte är fallet borde man för de värst utsatta barnen utse andra vårdnadshavare, en ytterst sällan tillämpad möjlighet i Föräldrabalken.
Freddie Eriksson
familjerättssekreterare, Östhammars kommun
UNT 4/11 2011