För det första att Eva Lundgren i den stora undersökningen Slagen dam har ställt frågor på ett sådant sätt att det inte går att avgöra om de svar man får avser lindrigare former av våld eller grövre. För det andra att Eva Lundgren ignorerat den omfattande forskning som visar att när det gäller lindrigare former av våld finns det en grundläggande jämställdhet. Kvinnor slår mot män i samma utsträckning som män slår kvinnor.
Eva Lundgrens teori är baserad på en analys av misshandelsrelationer. I misshandelsrelationen finns det självklart en tydlig dimension av makt. Misshandeln manifesterar en maktrelation där mannen är överordnad och kvinnan underordnad.
Från detta drar Lundgren slutsatsen att misshandeln avspeglar en patriarkal struktur i hela samhället där män generellt sett är överordnade och kvinnor underordnade. Det är därför, enligt Lundgren, fel att se misshandlande män som avvikare. Deras beteende är ju helt i linje med den patriarkala ordning som råder i samhället i stort.
Lundgrens teori bygger på två antaganden som är öppna för empirisk prövning: För det första att det i vårt samhälle råder en patriarkal ordning. Och för det andra att män som misshandlar inte skiljer sig från män i allmänhet. Kan dessa antaganden beläggas empiriskt? Mitt svar är nej.
Frågan om det råder en patriarkal ordning är lite besvärlig att besvara eftersom det är ett begrepp som ofta är otydligt definierat. En grunddefinition är att patriarkat betecknar en hierarkisk ordning där män är över- och kvinnor underordnade. Om man med detta menar maktrelationer mellan individuella män och kvinnor är dagens svenska samhälle inte ett patriarkat. Vi lever i ett hierarkiskt samhälle med överordning och underordning. Men där finns det män och kvinnor både i överordnade och underordnade positioner.
En annan definition är att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Detta stämmer inte heller för det svenska samhället om man med överordning avser en politisk maktrelation.
Ser vi däremot på Sverige för femtio eller hundra år sedan rådde det i många avseenden en klassisk patriarkal ordning.
En sann beskrivning av Sverige kan därför vara att det inte råder något klassiskt patriarkat, men att det i samhället finns, inte obetydliga, patriarkala kvarlevor. Dessutom finns det viktiga skillnader. Sverige är en marknadsekonomi där traditionella kvinnliga ansvarsområden värderas lågt i ekonomiska termer. Att ta hand om egna barn, att arbeta i barnomsorg och vårda gamla lönar sig dåligt helt enkelt för att detta är konsumenter som inte har en stark betalningsförmåga. Kvinnors större ansvarstagande för barn och gamla leder därför i många fall till att de får låga inkomster. Men jag är tveksam om patriarkat är ett lämpligt namn på denna ordning. Jag skulle föredra begreppet ekonomisk ojämställdhet.
Det är därför tveksamt om förekomsten av kvinnomisshandel kan förklaras som en avspegling av en patriarkal ordning på samhällsnivå. Existensen av patriarkala kvarlevor gör emellertid att många misshandelsrelationer kan influeras av patriarkala föreställningar. Men man kan inte från dessa dra slutsatsen att hela samhället är patriarkalt.
Men inte ens om så vore fallet är det säkert att misshandelsrelationer skulle kunna förklaras med hänvisning till en patriarkal ordning. Vi kan ta exemplet misshandel av barn. Få skulle förneka att vuxna generellt sett är överordnade barn. Men detta innebär inte självklart att barnmisshandel kan förklaras av denna maktordning. Tvärtom är den dominerande uppfattningen i Sverige att just de vuxnas överordnade ställning gör att vi inte får bruka våld mot barn.
Motsvarande gäller mäns misshandel av kvinnor. Eva Lundgrens förklaring av mäns våld mot kvinnor innebär att den man som misshandlar inte bör skilja sig nämnvärt från män i allmänhet. Om män som misshandlar är avvikare faller idén att våldet är en inbyggd del i den patriarkala strukturen.
Också på denna punkt punkteras Eva Lundgrens teori av den empiriska forskningen. Män som misshandlar kvinnor skiljer sig på flera sätt från män i allmänhet. Den kanske viktigaste riskfaktorn är att ha vuxit upp i en våldsam familj. Av män som misshandlar kvinnor i nära relationer har, enligt en ny studie, 60 procent vuxit upp i en våldsam familj. Motsvarande siffra i en jämförelsegrupp av icke-våldsamma män är 20 procent. Andra viktiga riskfaktorer är allmän aggressivitet, en tillåtande syn på våld, en traditionell könsrollssyn, depression, alkohol- och drogmissbruk. Kvinnomisshandlaren är alltså inte en man vilken som helst.
Båda de antaganden Eva Lundgrens teori bygger på är alltså felaktiga.
Vad ska ersätta Eva Lundgrens teori? En möjlighet är att se till hur den ekonomiska ojämställdheten mellan män och kvinnor kan bidra till att kvinnor drabbas av fysiskt och psykiskt våld. Detta görs i en ny studie från Institutet för framtidsstudier. Inte minst är ensamstående mammor, den ekonomisk sett kanske svagaste gruppen i det svenska samhället, hårt drabbade. För en ensamstående mamma är risken att bli utsatt för våld och hot två och en halv gånger så stor som för andra kvinnor. Riskökningen jämfört med andra kvinnor är än större när det gäller våld som leder till behov av medicinsk vård, hela fyra gånger så stor. Och risken för att utsättas för våld mer än 10 tillfällen per år är nästan fem gånger högre för ensamstående mammor.
Betydelsen av ekonomisk och social utsatthet förstärks ytterligare om man tar hänsyn till i vilken utsträckning som mammorna har dålig hälsa, låg utbildning, dålig ekonomi, saknar nära vänner, saknar arbete eller behöver socialbidrag. Ensamstående mammor som har en stark ekonomisk och social situation löper inte större risk för upprepad misshandel än andra kvinnor. Men för de mest socialt utsatta kvinnorna når våldet oerhörda proportioner. Mer än 30 procent av dem har upplevt upprepad misshandel under det senaste året.
Slutsatsen är att strukturella förhållanden spelar en central roll för den misshandel av kvinnor som pågår i Sverige. Män som misshandlar tycks med förkärlek ge sig på kvinnor som har ett starkt begränsat handlingsutrymme. Resursstarka kvinnor löper också risker, men deras möjligheter att göra sig fria från de våldsamma männen är större.
Frågan är om ett liknande mönster gäller för kvinnor som inte är ensamstående? Att de med svaga resurser är de som har det svårast att neutralisera våldsverkare. I så fall är det inte att män är överordnade och kvinnor underordnade som förklarar misshandel av kvinnor. I stället skapar samhällets och marknadens otillräckliga ersättning till kvinnor som utför centralt omsorgsarbete en socialt och ekonomiskt svag grupp som manliga våldsverkare kan ge sig på.
I sitt svar på mitt inlägg håller Eva Lundgren och Jenny Westerstrand en påtagligt aggressiv ton. Jag har i denna artikel försökt undvika en upptrappning av ordkriget. Misshandeln av kvinnor är ett av vårt lands svåraste samhällsproblem. Min övertygelse är att misshandeln framgångsrikt kan bekämpas. Det som krävs är seriös, forskning, väl genomtänkta sociala reformer som stärker särskilt de mest utsatta kvinnornas sociala ställning och ett genombrott när det gäller metoder att minska våldsbenägenheten hos män som misshandlar.
Bo Malmberg
Forskningsledare
Institutet för framtidsstudier
UNT 31/5 2005
Forskningsledare
Institutet för framtidsstudier
UNT 31/5 2005