Hur ska väpnade konflikter som sker i Guds namn egentligen hanteras? Vi ser ett flertal sådana konflikter i dag. Ett antal av de väpnade konflikter världen brottas med har religiösa stridsfrågor som åtminstone en del av en större oförenlighet. I de blodiga konflikterna i Afghanistan, Pakistan, Nigeria, och Somalia finns det uttryckliga religiösa krav från ena sidan. I konflikten mellan regeringen i Sri Lanka och LTTE-gerillan – som avslutades genom regeringens seger 2009 – fanns det också religiösa tvistefrågor. Det finns tecken på att de religiösa motsättningarna ökar allteftersom våldet eskalerar i Syrien.
Det finns ett utbrett antagande om att religiösa konflikter i grunden är olösliga. Både inom politisk debatt men också inom samhällsvetenskaplig forskning finns en utbredd uppfattning att när religionen väl kommer in i konfliktbilden, så försvinner möjligheten att fredligt lösa motsättningarna. Följer man den tanken till sitt slut så återstår egentligen endast möjligheten att bekämpa religiösa radikaler med våld. Om kompromisser, kohandel och eftergifter är uteslutna konfliktlösningsmekanismer hos religiöst motiverade konfliktparter, så kan religiösa konflikter rimligen bara lösas genom att ena sidan vinner. Ifall religionen med andra ord gör konflikter olösliga, så är den logiska implikationen att de bara kan avslutas, inte genom förhandlingsbordet, utan på stridsfältet.
Utifrån detta perspektiv är den nyss nådda fredsuppgörelsen i Filippinerna särskilt intressant. Den 15 oktober var en historisk dag på Filippinerna. Den moro-muslimska befrielsefronten (Moro Islamic Liberation Front, MILF), en av de två militanta befrielsefronterna som varit i konflikt med den filippinska regeringen sedan 70-talet, nådde fram till fredsavtal som anger ramarna för en slutlig lösning av konflikten.
Ramavtal nåddes med hjälp av medling från Malaysia. Ett nytt territoriellt självstyrande enhet, som ska kallas Bangsomoro, planeras att upprättas i Mindanao-regionen och ska ha en hög grad av autonomi. De Islamistiska rebellerna i Filippinerna har alltså nu enas med regeringen i ett försök att avsluta ett av världens längsta inbördeskrig och skapar därmed en intressant fredsmodell för andra konflikter världen över.
Fredsavtalet visar hur religiösa motsättningar kan lösas genom förhandlingar och avtal. Den visar på att parter som en gång tog upp vapnen i Guds namn faktiskt kan komma till förhandlingsbordet och kompromissa med sina krav.
Världen i dag ser inte fler väpnade konflikter med religiösa dimensioner än tidigare, men de är mer synliga. Delvis kan det bero på att andra typer av konflikter har minskat i antal, medan konflikter med religiösa dimensioner inte har minskat i samma utsträckning. Proportionen, inte antalet, av religiösa konflikter har därför ökat över tid. Konflikten i Filippinerna passar väl in i detta mönster: den mer sekulära MNLF-gerillan, som mobiliserat utifrån en nationalistisk ideologisk plattform, nådde en fredsuppgörelse 1996 (som i grunden är en fortsättning av en tidigare uppgörelse 1976) och har i stort avslutat sin väpnade kamp. Ledaren för den islamistiska MILF, Salamat Hashim, bröt sig loss från den mer moro-nationalistiska rebellgruppen MNLF 1978 och inledde sin kamp år 1981 med att utlysa Jihad, ”heligt krig”, för att skapa ett självstyrande land utifrån islamisk ideologi. MILF bildades 1984. Gruppen krävde ett självständigt och islamistiskt land i Mindanao. Under flera år har det alltså varit så att den mer sekulära gruppen nådde fram till ett avtal medan den mer religiösa fortsatte att strida.
Den religiösa faktorn ska emellertid inte överskattas. Skillnaden mellan det nationalistiska MNLF och det islamistiska MILF handlar inte enbart om religionens roll. Det handlar minst lika mycket om personliga rivaliteter mellan ledare, klanbaserade konflikter, och gruppernas rekryteringsbas i olika etniska grupperingar.
Och den religiösa frågan är bara en av ett flertal andra disputerade frågor och använts inte sällan som ett argument för att mobilisera efterföljare – såsom det är för de allra flesta ”religiösa” konflikter runt om i världen. Religionens roll i väpnade konflikter är svårbestämd och komplicerad – och det finns många starka åsikter om vad som egentligen ligger bakom religiösa motsättningar.
En sak är dock säker: vi kan inte låta vår analys fastna i konstaterandet att religion försvårar fredliga lösningarna. I stället behöver vi nu ägna mer uppmärksamhet åt hur konflikter med religiösa förtecken kan lösas, inte bara bekämpas.
Isak Svensson
docent i freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
författare till boken Ending Holy Wars: Religion and Conflict Resolution in Civil Wars (University of Queensland Press)
UNT 28/12 2012