Hon kom till Sverige 1973 som en frisk fläkt, glad, spontan, smart. Nu är hon en hårt kontrollerad kvinna som måste vakta på varje ord och stå ut med att hennes liv fingranskas. Hon har uppenbarligen känt sig tvingad att försöka retuschera historieskrivningen om sin fars nazistförflutna, som hon ju själv inte kan ha något ansvar för.
I de inte särskilt frekventa diskussionerna om Sveriges statsskick framhålls ofta vad kungafamiljen gör för Sverige, framför allt som varumärke och som möjliga påskyndare av goda affärer för Sverige.
Det är sällan som den andra sidan av myntet berörs, vad Sverige gör för kungafamiljen.
Vi, Sveriges medborgare, kräver genom vår grundlag, i detta fall successionsordningen att medlemmarna i kungafamiljen ska avstå från religionsfrihet och frihet att välja sin partner. Regeringsformen av 1974 förutsätter en statschef med begränsad yttrandefrihet.
I gengäld utbetalas ett apanage av våra skattepengar. Man kan säga att vi betalar för att beröva kungafamiljen deras mänskliga rättigheter, varav en del står listade i FN:s barnkonvention.
Vi betalar en familj för att vi ska få ta del av deras till synes glamorösa tillvaro, njuta av deras smycken och vackra klänningar vid Nobelfestligheterna, identifiera oss med deras kärlekslycka och småbarnslycka, följa deras liv in i minsta detalj, vilket närgångna fotografer och journalister ser till att vi kan. Vad gör det med oss?
Jag tror att det kan föra med sig att vi blir lite mer cyniska och att vi för att kunna njuta av högheten måste förneka de inskränkningar i livet som vi utsätter kungafamiljen för.
Vi kan säga oss att det inte går någon nöd på dem, de har det bättre än oss alla, de väljer själva, det står dem fritt att abdikera. Detta är den yttersta cynismen – att vi låtsas som om de har ett fritt val. Vi låtsas att vi inte har sett till att de är hjärntvättade till att tro att det är deras plikt att förbli kung/ drottning/kronprinsessa och så vidare, att de bär Sveriges väl och ve på sina axlar, att de inte kan svika. De kan inte svika Sveriges ekonomi, Nobelprisfestligheterna och alla invigningar och bandklippningar. Tänk om kungen fått bli lantbrukare, Victoria fått sin Daniel sju år tidigare och Carl Philip sluppit bli nåt ”fint” som formgivare i stället för snickare.
Jag tror att anledningen till att många håller fast vid monarkin är att de inte reflekterar kring frågan om statsskicket, att det är en icke-fråga. ”Om det blir republik vet man ju inte alls vad man får”, hörde jag härom dagen någon säga. Men gäller det inte i ännu högre grad i en monarki?
I en republik skulle vi ganska snabbt kunna byta statschef. Och själva välja statschef. Demokrati kallas det - om man tänker efter.
Men framför allt borde vi tänka efter vad vi med berått mod, eller rättare sagt, enligt vår konstitution, gör med en hel familj i bur. Drottning Silvia är ett tragiskt bevis för den deformerande process som det innebär att skolas in i en kungafamilj.
Ulla Holm
Kontaktperson för Republikanska föreningen i Uppsala