Fler elever än någonsin lämnar gymnasiet utan grundläggande behörighet. Uppsala är en av de kommuner där problemen med avhopp är som störst. Tillsammans med en krisande svensk skola och dalande kunskapsresultat vid internationella jämförelser gör detta att många unga människor riskerar ett liv i utanförskap.
I Uppsala saknar ungefär var fjärde gymnasieelev fullständigt slutbetyg efter tre år.
Lite pinsamt kan tyckas att den anrika universitetsstaden Uppsala kommer nästan sist bland Sveriges kommuner när det gäller genomströmning i gymnasiet.
Vad händer med den unga samhällsmedborgare som inte avslutat gymnasiet? Några kan få jobb i föräldrarnas företag, försörja sig på egen hand inom ett konstnärligt yrke eller läsa upp betygen på Komvux, men i de flesta fall är sanningen mindre glamorös.
Avhopparen löper hög risk att inte ta sig in på arbetsmarknaden. Därmed blir han/hon en belastning för samhället i många år och kostar åtskilliga miljoner beräknat på socialbidrag och förtidspension. Dessutom riskerar personen psykisk ohälsa.
Som gymnasielärare och specialpedagog vet jag att det finns åtgärder som fungerar för att förmå elever ta sig genom gymnasiet, även de studietrötta eller de som lider av ångest som gör vardagen till en utmaning.
Ibland krävs kreativa individuella speciallösningar för att få eleverna att arbeta effektivt, utvecklas och bli motiverade till skolarbete. Visst går det att åstadkomma förändringar, men det är ingen ”quick fix” och det är inte gratis, eftersom individuella lösningar kräver mer personal.
Den som tar del av beräkningar som visar kostnadsprognoser på längre sikt, 30–40 år, förstår att satsningen i själva verket är mycket lönsam. Att ge eleverna tillgång till elevhälsa, kuratorer, specialpedagoger och att anpassa skolans arbetsformer är billiga åtgärder för att motverka ett kanske livslångt utanförskap på grund av arbetslöshet.
Men trots att vi sitter med facit i hand går det som sagt ofta inte att förverkliga goda pedagogiska idéer, ge individuellt stöd och anpassade former för undervisning, eftersom kommunen har en begränsad budget. Är det då verkligen sämre ställt i Uppsala än i andra kommuner?
Jo, tittar vi lite mer ingående på kommunens struktur ser vi att indelningen i uppdrags- och produktionsnämnder är något som kan sätta käppar i hjulet. Olika förvaltningar är rädda om sina egna pengar och delar inte med sig. Kommunen ses inte som en enhet där alla hjälps åt.
Hur mycket är det rimligt att skolan får kosta? Hur mycket är unga människors grundutbildning och välmående egentligen värda? Problemen i skolan sträcker sig längre än till trenden att många unga inte avslutar gymnasiet. Dalande kunskapsresultat är något som Uppsala delar med resten av Sverige vid internationella jämförelser.
I Pisa-undersökningen, som mäter elevers läsförståelse i årskurs 4, har Sverige gått från en tredjeplats till en 22-plats på 20 år. Svenska elevers allt sämre matematikkunskaper är ett faktum sedan länge.
Själv märker jag hur elevernas lägstanivå sjunkit under de tio år jag varit verksam som lärare. Även samhället utanför skolan börjar se konsekvenserna. En vän till mig som undervisar på en av de mest prestigefyllda utbildningarna på Uppsala universitet förfasade sig över studenternas dåliga språk och bristande källhantering. Det handlade om studenter på en utbildning som krävde över 2.0 som intagningspoäng.
Skolpolitikerna har försökt komma till rätta med problemen i skolan genom olika metoder. En populär åtgärd är striktare krav ”ovanifrån”, såsom sänkt betygsålder, fler nationella prov, ökad dokumentation av lärare och det senaste förslaget: obligatorisk gymnasieskola fram till 18-årsdagen.
Åtgärderna kan sammanfattas som ”piska i stället för morot”. Är det den bästa metoden? Det inre lusten att lära sig kan lätt gå förlorad med allt detta tvång och kanske är just motivationen den viktigaste drivkraften bakom inlärning.
En annan konsekvens av otillräckliga resurser och lärartid är ökad diagnostisering av barn och ungdomar som inte passar in i skolans alltmer fasta ramar. Man söker ”bokstavskombinationer” hos de som inte passar in i stället för att organisera verksamheten efter individerna som går där – en quick fix i allra högsta grad.
Vi vill ha högre kunskap hos eleverna och minskade avhopp i gymnasieskolan. Hur ska vi vända den negativa utvecklingen?
1. Elever är olika. Låt dem vara det. Ge utrymme för specialanpassade lösningar.
2. Specialpedagoger, kuratorer, skolsköterskor och studie/yrkesvägledare behövs i välfungerande skolor. Under de senaste åren har de nedprioriterats och det går att se negativa konsekvenser av detta. Bryt denna trend och anställ mer elevvårdande personal!
3. Minska klassstorlekarna. Forskning visar att maximalt 25 elever är ett lämpligt antal om kommunikationen i klassrummet mellan lärare och elever ska fungera optimalt. Varje elev utöver detta antal innebär en försämring för undervisningen.
4. Ge lärarna tid för varje elev. Förutom gruppstorlekarna är det tjänstefördelningarna som avgör om tiden ska räcka till i lärarens vardagliga arbete med elever.
5. Om punkterna 1–4 sköts torde problem kunna kvävas i sin linda och förmodligen skulle åtskilligt fler elever klara gymnasiet på tre år än fallet är i dag. Men för de individer som av olika anledningar släpar efter med kurser – kanske på grund av sjukdom eller annan oförutsedd händelse i livet – är det rimligt att erbjuda ett fjärde gymnasieår. Möjligheten finns i dag på några skolor men inte alla.
För att åtgärderna ska vara möjliga krävs naturligtvis ekonomiska resurser. Det är upp till kommunens skolråd att fördela pengar.
Prioritera skolan! Ge skolorna det de behöver i stället för det senaste förslaget att spara in på ytterligare miljoner i ansträngda budgetar där lärarna redan går på knäna. För att Uppsala ska resa sig från Sveriges bottenliga när det gäller gymnasiekompetens krävs upprustning och en helhetssyn från dem som bestämmer över budgeten.
Det är dags att agera innan det är för sent! Sverige riskerar att bli ett bottenland och Uppsala en bottenkommun. Ute i Europa är arbetslösheten hög och en avslutad gymnasieutbildning är ofta ett minimikrav för att komma in på arbetsmarknaden. Det är hela generationer av unga människor som riskerar tillkortakommanden vid internationella jämförelser och livslång arbetslöshet om den svenska skolan inte rustas upp och ger förutsättningar till avgångsbetyg. Vad är en 19-åring värd?
Maria Sörgjerd
gymnasielärare och specialpedagog
UNT 6/5 2013