Vi har genom åren sett hur neurorehabiliteringen skurits ned steg för steg. Möjligheten till landstingsfinansierad utlands- och utomlänsrehabiliteringen försvann för några år sedan för boende i Uppsala län. Motiveringen var att inneliggande rehabilitering ”ju fanns kvar på avdelning 170 på Akademiska sjukhuset”. Den inneliggande rehabiliteringen på avdelning 170 försvann 2012, med motiveringen att ”dagrehab ju kommer att finnas kvar på avdelning 170” samt att ”patientsäkerheten skulle säkras”, genom att hjärnskadesidan med inneliggande patienter flyttades in till sjukhusområdet.
I takt med att rehabiliteringen i landstinget har skurits ner så har man hänvisat till rehabilitering inom kommunen. Men, kommunernas rehabilitering kan inte ersätta den högspecialiserade neurorehabiliteringen som finns på avdelning 170. På avdelning 170 finns NS-teamet, teamet för neurologiska sjukdomar som är multidisciplinärt och som förutom neurosjukgymnast även innehåller arbetsterapeut, sjuksökterska, kurator, neuropsykolog, med flera.
Varför är det då viktigt med inneliggande rehabiliteringsperioder? Just närheten till rehabiliteringen är viktigt för att på bästa sätt tillgodogöra sig den och inte bli uttröttad av resor. Inte minst gäller det för de invånare i länet som bor långt ifrån Uppsala och har flera mil att ta sig fram och tillbaka, eller för de som på grund av sin funktionsnedsättning inte orkar eller kan ta sig till dagrehabiliteringen.
Det är också viktigt att lyfta fram att avdelning 170 ligger på Ulleråkersområdet där det finns närhet till naturen, vilket brukar anses ha en positiv effekt vid rehabilitering. Dessutom är även inomhusmiljön där betydligt lugnare än på en vanlig vårdavdelning.
Det vore också olyckligt om en av få träningsbassänger som finns inom landstinget skulle försvinna. Den träningsbassäng som finns i hus 85 på Akademiska sjukhuset täcker inte behovet för alla dem som behöver olika former av vattengymnastik.
Enligt Neuroförbundet (tidigare NHR) har cirka 500 000 svenskar någon form av neurologisk diagnos, det kan t.ex. vara stroke, ms, eller Parkinsons sjukdom. Vi ser inte rehabilitering eller habilitering som en kostnad, utan som en investering i människor.
För många med neurologiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar är rehabilitering fortfarande den enda verksamma medicinen. Om man inte satsar på rehabilitering blir det i längden dyrare för samhället när kostnaderna för sjukvård och för olika stödinsatser riskerar att öka.
Då det är valår är vi nu många som undrar hur respektive politiskt parti ställer sig till följande frågor som vi i första hand riktar till landstingspolitikerna:
- Hur ser ni på framtiden för avdelning 170? Det ska ju glädjande nog byggas bostäder i området, men vad händer då med avdelning 170 och neurorehabiliteringen? Ska alla in i hus 85 på Akademiska sjukhusets område?
- Hur ser ert parti rent allmänt på rehabilitering, ska det finansieras solidariskt eller ska var och en betala för sin rehabilitering ur egen ficka? I dag får många kroniskt sjuka bara begränsat med rehabilitering efter de första akuta vårdinsatserna. För att kunna leva ett drägligt liv tvingas allt fler att betala sin egen rehabilitering.
Ordföranden i Neuroförbunden i Uppsala län:
Katharina Lindberg, Enköping-Håbo
Inger Erlandson, Östhammar
Anette Nordlund, Norduppland
Bo Wedin, Uppsala-Knivsta
Finn Hedman, ordförande Strokeföreningen Uppsala län